Så kom den då, den här känslan som jag bävat för. Något är uppenbarligen fel hos mig. Jag som känt eller faktiskt känner mig frisk. Kurvan avseende min fysik har pekat uppåt under rätt lång tid om jag får säga det själv. Har ju ägnat mig en del åt fysiska aktiviteter senaste månaderna vilket givit mig betydligt bättre flås, mindre ont i kroppen och några minus på vågen! Det här har naturligtvis hjälpt mig framåt och jag har känt mig frisk och stark! Å så vänder det som över en natt typ? Allt började efter påsk dvs. nästan nyss, mina nedre regioner började värka, aha tänkte jag, blåskatarr eller urinvägsinfektion!? Jag har aldrig haft det men tänkte nu har jag blivit kall på träningsrundorna och därmed protesterar kroppen. Hm vad göra? Mer vätska, detoxa med limevatten kanske? Sagt och gjort fyller på med vätska, dag som natt och efter två dagar kändes det lite bättre,kände mig inte längre kissnödig hela tiden, så jag tänkte att faran är över och inget cancerspöke fångade mig! Tråkigt nog har en annan smärta dykt upp, och den är ABSOLUT inte rolig eller trevlig på nåt sätt. Nä nä nu kom den där jävla smärtan nästan exakt på samma ställe som där tumören satt, ni vet tumören som var stor som värsta Jaffa Apelsinen?!?

Å därmed drar ju allt i gång i huvudet. Jag har gått igenom vilka biverkningar som kan komma långt efter avslutad behandling, tro det eller ej,men enligt läkarvetenskapen kan biverkningar komma år efter behandlingen. Så kan det vara det?? Har förstås oxå funderat på vad har läkarna sagt under min sjukdomstid, biverkningar, symtom på återfall vilka kan det vara. Alla mina försvarsmekanismer har slagit till under helgen men hur jag än vänder å vrider på det så är det nåt knas i min kropp. Ångesten har oxå slagit till med full kraft och luften gått ur mig en aning. Nu finns ju ingen återvändo, det går inte över, det kan jag konstatera och den här gången tänker jag inte vänta med ett läkarbesök utan imorgon blir det att kontakta gynekologiska mottagningen och OM jag fortfarande är VIP patient får jag komma på stört. Ni vet väntan är nog så jobbig och plågsam. Samtidigt som jag tänker att ska jag åka till akuten idag? Det känns ju sådär och jag klarar nog att vänta till imorgon, då får jag ju förhoppningsvis träffa min egen doktor istället för ytterligare en ny doktor, orkar och vill inte dra hela historien igen, det är ju liksom historia för mig..... Så nu ska jag ta mig igenom denna dag och låter ångesten riva. Mot smärtan finns det ju tillfällig lindring och mitt medicinskåp har det som krävs för att stilla det onda. Å imorgon vet jag förhoppningsvis om det är biverkningar och läkningsprocessen som påverkar mig eller om djävulen gör ett nytt försök att fånga mig! Jag hoppas på det bästa förstås!/ Kram?