Ja herregud vem trodde det skulle bli tufft å jobba tre dagar på en vecka!?! Jag vet inte vad jag möjligen trodde, men nu har jag avverkat tre dagar denna vecka å är trött. Funderar ju naturligtvis hur det kommer bli fortsättningsvis, men nu är planen spikad så bara att testa och känna efter. Jag är mest trött i benet och lite i huvudet. Tar lite på mig psykiskt känner jag att vara fokuserad och koncentrerad men oxå att vara med andra! Ni vet på väg ut ur cancerbubblan verkar nog inte så lätt ändå. Gäller ju oxå att hålla isär saker och ting och planera förnuftigt och strukturerat, vilket blir svårt när jag känner en viss splittring i skallen. Jävla skitsjukdom! Förstört så mycket för mig och den där djävulen i kroppen gör sig numera påmind. Med anledning av bland annat det kontaktade jag läkaren i tisdags och beskrev de här känningarna i nedre regionerna, och naturligtvis kan de inget säga, finns ju två alternativ. Antingen är det pågående tumöraktivitet eller läkprocess. Oavsett är det störande och får igång mindre roliga tankar.

Jag lyckades iallafall få igenom att få genomgå PET rtg lite tidigare än planerat så 17/9 är det dax. Det innebär att nu blir det ny väntan, ångestkänslor å skit:-( Jag får väl vara tacksam att jag iaf haft en period när det känts rätt ok. Inte annat göra typ! Men gläds åt att smärtor i Ben å rygg ändå verkar på bättringsvägen. Har varit till sjukgymnasten och fått behandling samt övningar att göra hemma. Ny behandling nästa vecka är bokat å klart.

Jag kom oxå överens med läkaren om att, helt enligt mitt eget förslag,börja jobba som vanligt på måndag,75 % under september och oktober. Får vi se hur det går. Inget är ju huggit i sten. Bara backa om jag känner att det inte funkar eller att jag helt enkelt inte orkar och förmår. Har ju tänkt jobba tre dagar i Gävle och en dag i Hudik, kan ju förhoppningsvis bidra till att energin räcker lite till. Prova mig fram alltså!

Ja annars har veckan rullat på. Inga hjältedåd har jag uträttat än så länge å andra sidan som min vän Annika sa: Du har ju uträttat hjältedåd så det räcker för iår... Jo sant det faktiskt. Ser oxå att min almanacka fylls på rejält trots att jag inte ens börjat jobba på ordinarie tjänst än. Ser ut att bli en spännande höst med mycket förändringar, utmaningar och ett lite kul erbjudande att ta ställning till har dykt upp. Sånt gör mig stolt å glad å jag ser det som ett erkännande att jag är BRA på det jag gör i statens tjänst! Nu planerar jag soffläge en stund och tre dagars ledigt ligger framför mig. De ska fyllas av lite olika aktiviteter och VILA;-) Önskar er allt gott/ Kramis

Tänk hur det blivit för mig! Förut körde jag liksom på åt alla håll. Stannade sällan upp vare sig privat eller på jobbet,typ 200 knyck hela tiden. Numera kommer jag på mig själv att det om inte alltid iallafall ofta att jag gör saker på andra sätt. Å det är inte det att jag mår dåligt eller illa av det utan mer att det är nytt och ibland aningen främmande för mig och kanske för omgivningen oxå,vad vet jag liksom!?!? Bara det här med att kliva upp på morgonen, förr studsa jag upp som en duracellkanin och for fram. Nu ligger jag alltid lite till, dricker kaffet sittande och ger mig tid att läsa morgontidningen eller kollar nyhets tv innan jag ger mig i kast med dagen. Jobbar ju lite på att komma tillbaka till vardagsrutiner, ni vet,stiga upp,frulle och till jobbet. Detta innebär ju oxå att jag inte kan nattsudda lika mycket som jag kunnat i snart sju månader. Å andra sidan jag har alltid mått bra av rutiner så det ska bli bra! Min plan är att kommande vecka arbetsträna tre dagar varav två i följd. Hoppas verkligen jag fixar det, för om jag fixar det,vilket jag tror, går jag upp och jobbar 75% från 1/9! Det kommer ju innebära att arbeta fyra dagar i veckan tills vidare.
Jag har ännu inte förankrat detta med min behandlande läkare men det tror jag inte blir nåt problemet.

Målet är ju att komma tillbaka i ordinarie tjänst under hösten. Lyssnar jag på andra som är/varit i liknande situation finns det olika uppfattningar förstås om hur snabbt man bör trappa upp. Sen är det naturligtvis individuellt hur man väljer att göra. Jag tänker så här: jag känner mig skapligt pigg för det mesta, vet inte hur frisk eller sjuk jag är i grundsjukdomen, det vet jag förhoppningsvis någon gång i oktober och om scenariot då blir det värsta tänkbara dvs att tumören är aktiv och/eller att det uppstått spridning är det ju slutjobbat igen...så jag kör på så länge!

Mitt ben fortsätter tramsa med mig men jag tycker nog det lättat en aning! Hoppas ju på att kommande behandling hos sjukgymnasten ska hjälpa mig att bli fri det onda. Behandlingen börjar för övrigt imorgon bitti,så nu håller vi tummarna för det bästa!

Denna helg har i vart fall varit ok. Igår blev det en lugn dag med hemmapyssel, läsning och en del fika. Idag däremot har jag städat och laddat för strykning. Dessutom blir det fikafrämmande och sen ska jag få komma bort på middag! Blir en bra söndag;-) Jag hoppas ni oxå har en fin dag och får en fin vecka/ Kram

Ska det behöva vara så svårt att få någon ordning på mitt felande ben? Har ju utrett vad det kan vara och än är det skrivet i stjärnorna. Svensk sjukvård har ju redan tidigare hävdat att det inte är cancer utan möjligen östrogenbrist,taskig ledvätska och biverkningar av strålning å cyto. Hm det nöjde jag mig inte riktigt med, testade värktabletter,hände i princip inte ett skit! Den där kallpressade linfröoljan vet jag ju inte om den haft effekt,verkar tveksamt!? Å i ett något tillfälligt tillstånd av förvirring gick jag ju till en kiropraktor som påstod sig kunna hjälpa mig. Resultatet av det blev en mycket tillfällig förbättring som rätt snabbt oxå gick över. Nästan tillbaka till ruta ett alltså. Ja herregud,inte trodde jag att ännu mer skit skulle drabba mig:-( jo jo,bara tugga på å se framåt! Så imorse drog jag iväg på hojen till andra sidan stan, dax att prova en vanlig ordinär sjukgymnast då. Å sedär, här var en man som iallafall var mjuk på handen och hanterade min sargade kropp varsamt och kunde konstatera att ett muskelfäste i höft och nerver i låret fått sig några törnar och krupit ihop typ. Nu blir det därför någon slags behandling och övningar att göra hemma! Tur jag är envis och inte ger upp,även om det ibland är nära. Men än så länge har jag hoppet om tillfrisknade och bot å bättring, så det så!

Förutom att ägna mig åt jakten på fysisk bättring fortsätter jag på min rehabiliteringsplan. Arbetstränade igår och nästa tillfälle är inplanerat på fredag. Kontentan av gårdagen får bli att det är ganska roligt att vara på jobbet, hemtamt liksom. Jag får dock jobba ganska hårt på att inte gapa över för mycket och inte heller kliva någon på tårna;-) Nä nä nu är det som vi alla vet,långsam inskolning och lagom arbetsdagar. Jag hoppas å vill tro att mitt gamla jag dvs arbetsnarkomani lämnade kroppen tillsammans med giftet som kommit och gått i min kropp. Alltså att giftet hade fler än en effekt, om ni fattar vad jag menar?!? Vi får se vart det bär,som vanligt. I dagsläget räknar jag med fortsatt arbetsträning t o m 1/9 alltså drygt en vecka till. Sen så hoppas å tror jag att jag kan höja ribban och öka arbetsfrekvensen. Blir det ordning med Ben å höft underlättar det naturligtvis. Jag kom iallafall på häromdan att känselbortfallet i höfterna faktiskt till stor del är borta! Bara det är ju en vinst, alltså fortsätter iaf delar av kroppen att läka. Å varje känsla av framgång är en seger i sig!! Med andra ord, fortsatt kamp och fokus på att bli frisk!/ Kram

Så kom det då äntligen! Regnet alltså, och det känns så skönt. Jag har ju tyvärr inte kunnat njuta av denna sommar och det vackra vädret,men nu funkar det utmärkt att njuta. Jag har både stått ute i regnet och tagit en promenad i regnet! Underbart;-) Även om jag idag inte har en av mina bästa dagar har jag varit ute å rört på mig. Kroppen signalerade redan inatt att ledvärken från hell var på väg:-( inte så trevligt besök faktiskt och så kommer vallningarna oxå. Bra..allt skit på en gång liksom. Å som vanligt, härda ut och stå ut. Jag funderar mycket på hur länge jag ska ha det såhär!? Min högsta önskan, förutom att överleva,är att få vakna en morgon å inte ha ont nånstans i hela kroppen. Tyvärr verkar det långt dit och det sliter på mig. Smärta äter energi vet ni:-( Jag blir lite låg och då kommer oron för att depressionen ska fånga mig. Det är ju inte alltför ovanligt att den kommer som ett brev på posten i det här sjukdomstillståndet och jag orkar inte med en sån attack. Hoppas på jag hinner värja mig!

Veckan har iallafall rullat på. Jag arbetstränade på torsdag och det kändes bra. Jag märker ju,förstås, att jag gärna vill jobba mer men kropp å knopp försöker signalera till mig, stopp! Ta det lugnt, pröva dig fram och känn efter. Å jag kämpar så gott det går. Till veckan kommer jag oxå att jobba två dagar och jag hoppas även det kommer kännas ok. I fredags gjorde jag grillspett mm till vår lilla gårdsfest. Blev en trevlig kväll och mycket god mat. Nästa gång kör vi en vinterfest!

Resten av helgen har jag tagit det lugnt. Kollat friidrottsem, lagat God mat och pysslat lite. Idag har jag tillbringat tid med min fd svägerska och min brorsdotter N. Jag har liksom tur å;-)vart jag än kommer får jag gofika! Min fd svägerska är en sån hobbymänniska som just nu åker runt på loppisar och köper träprylar. Hon behandlar dem sen med färg och nåt slags vax. Blir jättefint! Jag tingade på ett par saker och det blir kul med lite nya inredningsprylar till hösten. Nu tänkte jag fräsa på lite saffranspasta och sen lägger jag mig med värmedynan. Å imorgon ny dag och ny vecka./ Kram

Nu är jag förbannad! Förbannad på alla jäkla sjukdomar å för dagen på denna cancer! Tänker på den där annonsen som dyker upp lite överallt ni vet, 1 av 3 drabbas av cancer osv...Just nu känns det ju som var å varannan får en cancerdiagnos. Cancern tycks ha nån slags ångvältsteknik å bara attackerar Hej vilt och inte bryr sig om vad den förstör och vilka den tar! Nä den här sjukdomen borde ju utrotas å det helst igår. På två dagar har jag ånyo möts av nya cancerbesked om personer som finns i min omgivning även om det inte är människor som står mig nära känslomässigt blir jag lessen och arg! Så det så. Å det värsta är jag kan i princip inte göra ett skit åt det!! Noll kontroll å om jag kan påverka nåt är väl tveksamt. Det jag gör för min egen del är att kriga på, försöka ta hand om mig och lyssna på kroppen men framförallt leva så vanligt jag kan. För att bidra på nåt sätt är jag månadsgivare i cancerfonden, stödmedlem i Ung cancer och funderar på om jag kan bidra på ytterligare något sätt!? Vill inte bara sitta å se på när en efter en går under. Jag vill bidra på alla sätt jag kan å förmår. Hoppas på att fler ser den möjligheten att bidra med det ni kan, ni vet,många bäckar små.....Jag har ju fortfarande ingen aning om hur frisk eller sjuk jag är men i dagsläget mår jag hyfsat och det får duga för nu!

Igår arbetstränade jag, heldag! Det innebar att sitta i lokal ledningsgrupp fr kl.8.15-16.30 typ och fasiken va trött jag blev fast inte förrän kvällen, då jag somnade i soffan runt halv tio och vaknade vid midnatt;-) Det kan ju tyckas lindrigt att sitta i sådär åtta timmar, men mina ben å rygg är inte skapta för det numera! Måste bli bättre på att stå och gå i sådana sammanhang, idag är inte kroppen superkul heller. Men som ni vet, jag kämpar på! Upptäckte igår att hjärnan kopplar skapligt i arbetsrelaterade frågor och det gör mig glad. Kunskapen och kompetensen finns ju där å jag plockar fram den och använder den igen!

Idag har jag haft besök av Fröken U och hennes snart femåriga dotter. Vi fick en mysig dag med lunch och strosa på stan. Käkat glass har vi oxå gjort. Tack för ni kom! Nu sitter jag på ballis och pustar ut med något stumma ben. Imorgon är det dax igen för en dags arbetsträning, känns helt ok. Å på fredag smäller det! Då har vi gårdsfest och ska grilla i förhoppningsvis strålande sommarväder eller om det regnar grillar vi ute och äter inne. Löser sig nog!/ Kram

Ja tänk jag fick fylla 47 år i fredags! Det trots mina tvivel under våren att jag faktiskt skulle få leva lite till. Ni vet-cancer=döden, snabbare än jag anat. Även om vi alla ska dö och inte vet när, så är ju livet. Men när jag fick min diagnos var det ju som Hej då livet och Halloj döden typ!! Nu såhär dryga halvåret efter och en resa i cancerträsket har t o m jag fattat att just den här gången fick jag chansen att ta fighten och kämpa för livet lite till. Fighten är ju inte över men i dagsläget vet jag inget annat än att att tumören inte uppvisar någon pågående aktivitet och att min kropp fungerar relativt skapligt. Å det är där jag är, här å nu.

Idag kom jag på mig själv med nåt som bara poppade upp i min hjärna! Nämligen att just idag mår jag för jävla BRA!! Känner mig pigg,glad och lite lagom sprallig. Å det är ett bra tag sen jag hade de känslorna så även om det är bara idag skiter jag i det!! Så underbart å fantastiskt liksom, nästan så jag borde fira eller hur!?!? Eller förresten det har jag ju gjort i flera dagar kom jag på. Inledde ju födelsedagen med fin frulle dvs kaffe,linfröolja och Blutsaft;-) fina grejor det! Sen uppfräschning av lyan och bakade oxå en tårta! God som fasiken blev den. Mot kvällen kom några fina människor till mig och så gick vi på Robertos där jag blev bjuden på mat och fick present. Efter maten gick vi tebaxs till lyan och hade tårtkalas i en underbar sommarkväll på ballis. Mådde fin fint! Igår kom det gäster igen så jag bakade kladdkakemuffins för att dryga ut tårtan;-) Blev gofika å mer presenter. Jag vill ju inte ha presenter men jag blir alltid glad om jag får några! På kvällen igår åkte vi till badstranden med fika. Doppade fötterna i vart fall. Hur mysigt som helst och avslutade med lite lördagsgodis.

Idag kom jag ju på att denna vecka som gått har jag varit rätt aktiv på olika vis och inte känt mig så trött heller. Kroppen verkar ju oxå må bättre, benet skapligt nu. Tänk det går ju framåt..önskade att knoppen oxå funka men kanske det kommer det oxå. Eller det gör det ju naturligtvis! Hur som idag blev det slappsöndag med cykeltur på affären, en stund i solstolen och planering inför nästa veckas gårdfest här hemma. Kul, nåt mer att se framemot. Jag har oxå kostat på mig en resetidning idag. Även om jag inte tänker åka just nu är det skoj att läsa om nya resmål och resetips. Kvällen närmar sig nu men fortfarande skönt här på ballis. Nu laddar jag ju för två arbetsdagar till veckan, ett förhoppningsvis dags besök av Ullis och så kiropraktorbesök ska hinnas med. Wow jag är på G!/ Kram

God kväll på er! Dagarna går och jag får på nåt märkligt sätt tiden att gå. Ibland blir jag förvånad själv över det. I det där livet före cancern hade jag i princip aldrig tid att reflektera över hur jag skulle få tiden att gå..det var då det. Numera gör jag saker lugnare, unnar mig pauser och sprider på aktiviteter över tid. Det är ett ganska stort jobb för mig att hålla tillbaka och kräver energi. Å andra sidan säger kroppen stopp om jag liksom hoppar över att ta det lugnt. Samtidigt upplever jag att det är helt ok att skynda långsamt och att jag på sikt nog kommer att trivas med det oxå. Fast lite lätt att glömma i vissa lägen.

Efter att ha arbetstränat i måndags har jag märkt att den sk.arbetshjärnan börjat vakna till liv. Det känns liksom oundvikligt att hålla jobbet ifrån mig. Finns ju en del att göra, fundera på och planera för. Jag vet mycket väl att jobbet väntar på mig och att min chef inte pressar mig på nåt sätt,snarare tvärtom. Det är ju mest jag själv som hamnar i tvivel på en massa saker och på min förmåga och kapacitet. Nog jobbigt är det!!

Igår hade jag en bra dag, städade lyan och unnande mig lite vila. Kvällen ägnade jag åt social träning och god mat på lokal. Jag gillar ju att äta ute och nu när maten ånyo smakar mums är det ju än bättre! Idag har jag ägnat mig åt mina blommor såväl ute som inne. De behöver oxå,precis som vi omvårdnad och lite pep talk;-) fast mina blommor är, om jag får säga det själv, rätt fina! Efter det har jag varit på stan och passade på att helghandla lite oxå. När jag cykla hem blev himlen svart och det föll regn. Jag blev, förmodligen för första gången i mitt liv, riktigt glad att det börja regna! Det trista är att det bara småduggar fortfarande:-( hoppas på ett litet skyfall å åska så luften blir klar igen. Jag hade nu tänkt baka en tårtbotten, eftersom jag fyller år imorgon. Jag firar inte min födelsedag nåt särskilt men en tårta vill jag ha. Å det känns riktigt kul att få baka, det har jag knappt gjort under senaste halvåret, så jag har lite att ta igen på den fronten, så det så! Vi ses och hörs/ Kram

Igår var det då dax. Återgång till arbetet efter sex månaders frånvaro. Hade en hel del fjärilar i magen och naturligtvis massa tankar. Vad förväntas av mig? Tror/tänker kollegor att jag kommer tillbaka å liksom kliver på direkt dvs kör i 150 knyck från dag ett,att mitt tidigare rätt starka engagemang för verksamheten fortfarande brinner lika mycket osv.. Jag tror att mycket av funderingarna sitter i mitt huvud å de försvinner liksom inte bara för att jag sätter foten på kontoret. Det funkar inte riktigt så, i allafall inte för mig. Jag har oxå en viss oro för att jag inte pallar, Hur gärna jag än vill. Den behöver jag oxå lära mig att förhålla mig till samt den där bitvis gnagande känslan att cancern kan greppa mig igen, snabbt som ögat!

Sagt å gjort åkte de 13 milen på jobbet i fortsatt värme. Kom på plats och på mitt rum möttes jag av en fin välkomstbukett på bordet. Å va jag blev glad! Sen lite kramar och tjatter. Jag hade bestämt att vid morronmötet berätta lite kort om min aktuella status och rehabiliteringsplan. Det gjorde jag oxå och försökte vara tydlig med att detta är ett test för mig och att återgång i arbetet kommer att ta tid! Vare sig jag vill eller inte typ! Möttes av fina ord å ett stöd som känns bra. Sen får vi se vart det tar vägen.

Dagen gick sen av bara farten och jag åkte bara med. Fokus på arbetsgrupp, planering och kommande förändringar. Märkte ganska snabbt att mitt jobb nog sitter i ryggmärgen å inte har jag glömt så mycket som jag trodde heller;-) Blev trött men inte konstigt när det var 34,8 grader ute!

När jag kom hem reflekterade jag lite över dagen och jag tror att fixa arbetsuppgifterna blir nog inga stora bekymmer däremot tror jag att det faktum att vara på jobbet, i ett sammanhang, med typ tjugo andra blir jobbigt i början. Jag är ju aningen ljudkänslig och har lite koncentrationssvårigheter sam lite sviter fysiskt som påverkar mig en hel del. Det lär nog ta tid innan jag är 100% återställd och kan fungera tillfredsställande. Sen är det kalla fakta att jag nog inte kommer att ha ett lika starkt engagemang som förut, utan istället prioritera mig själv och inte viga livet åt jobbet. Å det är rätt tänkt har jag bestämt!

Å nu är jag ledig igen och hinner smälta alla intryck från gårdagen i min takt. Blir lite av varje dessa dagar och nästa vecka testar jag att arbetsträna två dagar och det känns bra. Ha en bra vecka oavsett ni är lediga eller är på jobbet/ Kram