Hello! Nu upptäcker jag ju att jag inte bloggat på ett tag;-) Egentligen finns det alltid något att skriva å berätta om, men behovet hos mig kanske inte är lika stort som förut. Men jag gillar att skriva och vet att några av mina följare saknar mina inlägg, så här kommer det! Håll till godo;-)

Ja sist vi sågs hade jag just klarat av behandlingskontrollen och fortfarande går jag å väntar på provsvar! Jag har intalat mig, att eftersom ingen ringt så kanske,kanske är det inget alarmerande som setts på röntgenbilderna! Kan ju förstås vara helt tvärtom oxå.....men jag fortsätter hålla fast vid positiva besked så länge jag inte vet något annat,så det så! Kroppen känns faktiskt skapligt hel för tillfället. Rygg och ben tramsar förstås men ändå inte lika intensivt som tidigare. Det som stegrats sista veckorna är sömnstörningar:-( Jag som under hela cancerrresan egentligen sovit ok, men nu vaknar jag nästan varje natt med vallningar från hell....det är inte roligt och spelar liksom ingen roll om jag ligger med el utan täcke,fönster öppet el stängt. Känslan är att jag sakta flyter bort, och svårt att somna om när det går tebaxs! Det är lite påfrestande då vi alla vet att sömn är viktigt och jag ska i samband med nästa besök hos onkologen höra mig för om lämplig insats utifrån mina behov! Se där,nu tänkte jag ungefär som på jobbet;-)

Idag unnade jag mig därför sovmorgon och har fortfarande morgonrock på! Och kanske blir den på hela dagen:-o Fast troligen inte! Hur som helst,arbetsveckan som gått har varit rätt intensiv. Varit på tjänsteresa ett par dagar och bott på hotell. Tjusningen med hotellnätter har dock falnat efter vårens långa och tråkiga hotellvistelse,men det får gå! Det roliga var ju att träffa mina kollegor och känna att jag nog av dem varit lite efterlängtad trots allt! Sånt värmer gott<3

När det gäller jobbet,känner jag nog att jag kommer allt mer tillbaka till den vardagen. Börjar känna igen det mesta,såväl positiva som negativa saker/förändringar i organisationen. Jobbar med att beta av saker som ser ut att blivit liggande under min sjukdomstid. Blir dock extra jobbigt när jag samtidigt ska hantera det som kommer in i ganska raskt tempo. Och att i detta känna viss avsaknad av inspiration gör det än mer komplicerat. Kanske är det dax att på riktigt ta steget till andra arbetsuppgifter eller t och med annan tjänst. Tänker att det ska jag ta ställning till när jag om sådär elva dagar får min dom. Då vet jag resultat av behandlingen och oxå en preliminär prognos framåt. Det kan bli startskottet på någon förändring!

Men här och nu tar jag emot en ledig helg med lite lagom aktivitet. Upprätthåller min sjukgymnastik och promenader i ett höstigt Hudik. Till veckan blir det jobb, provtagning och besök hos sjukgymnast. Med andra ord, full agenda! Önskar er en fin helg och glöm inte att ta hand om er/Kram

Ja då så, igår var jag på en tripp tur å retur Örebro. Dagen började bra och tågresa å tågbyte på nervägen innebar inga problem. Det som var lite jobbigt var ju att fasta från tidiga morronen å inte ens tuggummi är egentligen ok. Men jag tuggade tuggummi ändå;-) Lite wild and crazy liksom och jag tror inte det i sig påverkar röntgenresultatet. Däremot fick jag ju dricka vatten, man ska ju dricka cirka en liter vatten innan man påbörjar andra förberedelser inför PET/CT. Det innebär ju som ni förstår ett jäkla spring på toa, så på det viset är det mest smidigt att åka tåg dessa tillfällen. Jag kom till Örebro runt elva och undersökningen skulle ta sin början 12.45 Lite tid att slå ihjäl, och med kraftiga hungerkänslor i bagaget och fasta var ju inte ett lunchbesök på agendan. Nä nä fortsatte pimpla vatten och gick i sakta mak till ÖUS, i vackert höstväder.

Det jag märker är att när jag går in på sjukhuset händer nåt, det är som om att hela behandlingstiden med allt vad det inneburit för mig,sköljer över mig. Kroppen liksom sjunker ihop och jag slår av på takten! Underlig känsla fast förmodligen inget konstigt tänker jag. Mina minnen från ÖUS är ju av blandad kompott och hjärnan tar väl in de intryck som dyker upp. Hursom helst, jag gick till sjukhusparken och strosade lite och fortsatte pimpla vatten. Allt såg lika ut, stötte till och med ihop med personal från Onkologen och de kände nog inte igen mig tror jag. Gav mig heller inte till känna! Nä nu började ju fjärilarna i magen fladdra inför undersökningen. Fast den har jag gjort två gånger förut och det har funkat utan större problem men det är ju resultatet av den som känns så avgörande för min framtid typ!

Till slut drog jag ner till bunkern, röntgen ligger nere i källaren,väl isolerad från andra delar av sjukhuset,antar det är med anledning av radioaktiviteten som finns runt detta! Kort väntan i väntrummet,sen var det dax. Börjar kunna även dessa rutiner nu,av m smycken och låsa in mina prylar. Stick i fingret,blodsocker ok. Får en nål i armvecket där kontrastmedel ska sprutas in. Gick bra,inga problem idag att hitta ett kärl! Sen är det bara att lägga sig å vänta,ytterligare en liter vatten ska intas. Det lustiga är att jag fick samma sjukrum igen, tredje gången gillt! Å det andra lustiga är att i det rummet somnar jag varje gång så även denna gång. Vilket är bra,för hur kul är det att ligga still i närmare två timmar?! Man får inte läsa,nä nä kolla tv och med jämna mellanrum tömma blåsan. Det radioaktiva medlet/isotoperna kommer som vanligt i aluminumbehållaren! Allt gick i vart fall enligt plan och i röntgenmaskinen fick jag lite panik! Fokuserade och djupandades, vilket gjorde det hela lättare. Ja så efter sådär två timmar var jag genomlyst å klar. Kastade mig över en banan så fort jag kom ut! Tänk va gott det var;-)

Nu väntar det kanske svåraste med den här sjukdomen, nämligen lång väntan! Jag vet alltså lika lite idag som igår Hur min kropp mår, Hur kroppen har svarat på drygt fyra månaders cancerbehandling. Jag kan naturligtvis lyssna på kroppen och dess signaler och få en uppfattning. Problemet blir ju att jag förmodligen varit cancersjuk länge,fast jag mått rätt bra då också. Blir kluven och vet egentligen inte hur jag ska tänka...Därför bestämmer jag mig för att,så långt det är möjligt,fortsätta tänka att jag är frisk!!

Jag har tid för läkarbesök 7/10 och då mina vänner får vi svart på vitt hur jag och min kropp mår!! Fram till dess finns inget alternativ så det så. Ja efter avslutad undersökning smakade såväl bananen som en Sibyllaburgare makalöst gott! Även kaffet var gudomligt;-) Hann med fyra tåget och tuffade hemåt. Sov lite och läste lite. Tyvärr var det lite förseningar så anslutningståget fr Gävle var lite i fara,dock körde vi in lite så jag skulle hinna. Jag hann men nästa tåg hade då drabbats av tekniskt fel så det blev en knapp timme av uttråkad väntan i Gävle:-( Till slut kom jag iallafall hem, vilket vi ju alltid gör,på ett eller annat sätt. Idag är jag ledig och tänker vila lite,Ben å rygg mår inte superbra av allt stillasittande igår! Men det går över och imorgon är jag på gång igen! Önskar er en fin höstdag/ Kram

Vilken vecka, intensiv, inspirerande men oxå slitsamt! Sitter nu med magen full av mat och en stor kopp kaffe. Väntar in kvällens valdebatt samtidigt som jag ger mig tid att reflektera över hur veckan varit och hur fort det gått. Huvudet är fullt av tankar,funderingar och ett uns av vemod. Vemodet härrör nog från att djävulen ånyo gör sig påmind samt det faktum att PET undersökningen närmar sig,med allt vad det kan komma att innebära för mig och min framtid. Min oro kommer å går,liksom förnimmelser från den där jävla tumören!! Jag vill så gärna tänka att jag är så frisk jag förväntas vara efter en tuff och lång behandling. Å det är ju just det! Jag känner mig frisk och relativt pigg vilket jag ju gjorde när jag var sjuk oxå, eller framförallt tills jag startade behandlingen 14/2. Tänk va konstigt egentligen, jag har gått med djävulen i kroppen kanske i år till och med utan att ha fattat det överhuvudtaget. Ibland känns det som jag håller på att bli lite galen när jag fastnar i det tänket. Så jag vill inte fastna i det! Nä jag försöker fokusera på det positiva och dyker ner i det där svarta hålet stundvis. Det är nog att gilla läget och tacka livet att jag fortfarande lever och har tänkt göra det länge till!

Som sagt intensiv vecka, arbetat fyra dagar och varit rätt aktiv. Har producerat det jag tänkt och börjar alltmer få grepp på mina arbetsuppgifter och vad som väntar runt hörnet. Min arbetskapacitet är det inget fel på, även om jag kan uppleva att jag är betydligt tröttare på kvällarna numera. Det är ju oxå ett faktum, att det troligen skulle bli så. Finns heller inget botemedel mot det. Det är ju den där tröttheten efter all stress min kropp utsatts för och det faktum att jag inte läkt ihop,vare sig fysiskt eller psykiskt. Den processen pågår och kommer fortgå lång tid framöver. Men som sagt rätt pigg är jag!

Igår besökte jag Bengan min sjukgymnast. Ny behandling, nya övningar i hemläxa. Behandlingen ger resultat, blir bättre för varje vecka. Nu blir det paus tre veckor och under den tiden dagliga promenader och lite övningar på rumsgolvet! Nästa gång jag ska på behandling hos Bengt blir det oxå en grundlig undersökning av foten som är knas. Håller tummarna att det går att lösa!

Jag var ju oxå på hälsocentralen igår. Spolade venporten! Å bara så ni vet, det gick helt smärtfritt och jättesnabbt. En positiv överraskning och kanske kanske får jag ta bort den om några veckor nu. Vore ju ännu en seger för mig och ytterligare ett steg mot friskhet och ifrån djävulen. Så totalt sett är jag ju i skaplig form och ser framemot lugn å ro över helgen. Nästa vecka väntar många resor, måndag Gävle, tisdag Härnösand och sen Örebro tur och retur på onsdag. Kommer bli en hel del mil i kroppen min, hoppas jag pallar! Återstår nu att önska er en fin helg!/ Kram på er<3

Jag blir galen! Igår fick jag typ ägna halva dagen åt att jaga sjukvård och läkare...Har ju varit lugnt på den fronten ett tag, men tur jag har lärt mig nu att det är att liksom ligga på själv och inte ge upp. Men min bestämda uppfattning är fortfarande att det krävs nästan att man är tillräckligt frisk och envis för att orka! Stackars de som inte riktigt orkar å förmår å ändå ska behöva hålla på att jaga,jaga å få hjälp:-(

Det började igår med att Försäkringskassan ringde, mitt läkarintyg hade inte landat på deras bord. Meeen, jag har ju ringt om det två gånger redan. Ja ja, ringde till Örebro då, fick prata med en sjuksköterska, som absolut gör så gott de kan. Hon lovade att, igen, pressa på läkaren. Eftersom intyget inte kommit och min gamla sjukperiod avslutats innebär det ju att jag inte kommer att få min sjukpenning...Jo jo, det struntar nog läkaren i. Och det är ju en jäkla tur att jag är sparsam så jag reder mig ändå. Men trots det, rätt ska vara rätt. I skrivande stund vet jag inte om det är på väg,men får kolla igen på måndag.

Sen ringde jag hälsocentralen eftersom det är dax att spola venporten, den har jag valt att ha kvar tillsvidare, ifall det blir aktuellt med ytterligare behandling efter nästa kontroll. Ja å hälsocentralens röstbrevlåda lät meddela att deras telefonkö var fylld för dagen, så välkommen en annan dag...ja vad säger man!?!? Ok då ringde jag gynmottagningen, de kunde inte heller hjälpa mig men kanske kunde jag fråga om min kontaktsjuksköterska kunde bistå? Ja visst sa jag, kan jag få ett telefonnummer till henne då? Nix, vi ber henne ringa upp, å det borde ju funka lika bra tänkte jag. Å sen har det varit tyst....

Fan ibland blir jag frustrerad av trams och svårigheter som bara tar energi. Kan konstatera att min känsla av att bli näst intill övergiven av svensk sjukvård förstärktes igen. Jag förstår mycket väl att det finns andra som oxå behöver hjälp, men hur svårt ska det vara liksom!?

Hur som helst, idag är det lördag och en fin solig dag tycks stå för dörren. Så nya friska tag och en förhoppning att allt löser sig på måndag!/Vi hörs/Kram

Joråsåatt...nu har jag avverkat de första fyra arbetsdagarna på återgång till jobbet! Woow, det gick. Känns bra att vara tebaxs på ordinarie tjänst! Nu vet jag ju vad jag ska göra å det finns en hel del att göra märker jag. Min agenda har snabbt fyllts på å september har knappt några luckor kvar! Blir spännande och en utmaning för mig att arbeta deltid. Nu gäller det att pussla, tänka och prioritera. Och inte att förglömma prio nummer 1, det är JAG.Klappat å klart;-)

Jag kan berätta att dagarna gått fort och jag har hållt mig inom ramen för hur många timmar jag ska göra/vecka. Antar det funkar bättre från början men ska göra det jag kan för att hålla i. Inledde veckan med morgonmöte och tog tillfället i akt att kort informera mitt arbetslag om min nuvarande fysiska status. Bestämde mig för att det är viktigt för mig att de vet lite om min hälsa och om vad som kommer hända härnäst. Jag vill ju tro och har alltid trott att säga som det är och inte hymla i längden är det bästa för alla inblandade. Slipper det bli så jobbigt för mig om det går åt skogen, så tänker jag. Naturligtvis började jag gråta när vi pratade prognos mm men hur många av oss levande varelser upplever att det är lätt när man som jag nästan säkert vet att jag inte blir 100 % frisk från djävulen!?!? Jag har heller inga problem med att visa om jag blir lessen, det ligger inte för mig liksom.

Hursom helst veckan gick fort och kroppen hänger ihop än så länge. Märker det tar mycket kraft att pendla 26 mil varje arbetsdag, tur jag kan slumra på tåget, får jag lite vila oxå. Mitt knasben hänger kvar, tycker ändå att det är skillnad. Hoppas å tror att behandlingen hos sjukgymnasten bidrar till det,samt det faktum att jag nu är fysiskt aktiv på ett helt annat sätt än jag varit på väldigt länge. Det här kommer att bli bra, det måste jag tro! Var till sjukgymnasten idag och det kändes bra å var inte fullt lika plågsamt som förra gången. Fick ytterligare en övning att genomföra hemma. Kämpa Lotta!!

Ikväll efter jobbet unnade jag mig pizza på lokal med en vän. I ett fantastiskt väder. Hudik levererar helt klart;-) Nu däremot hänger jag i divanen och huvud och kropp är trött men nöjd. Framför mig har jag fyra fridagar som ska fyllas med avslappning, trädgårdskalas och ett eller två besök på Hälsingemarknaden. Perfekt! Ha en fin helg ni med/ Kram