Jajamän blev en lång dag igår och jag tog lite sovmorgon. Vädret tillät ju det,äntligen lite svalare,tack för det! Jag klev alltså upp 05.00 igår,på stela ben och med en klump imagen. Vad skulle dagen innebära,Hur skulle det gå å skulle jag som planerat komma hem igen?? Många frågor och många tankar blev det. Åkte iväg på tåget och inga förseningar. Landade i Örebro klockan elva,nu var klumpen om möjligt ännu större.Gick den välbekanta vägen till sjukhusområdet och just då kändes det ju som jag nyss varit där. Fast det var ju sju veckor sen ungefär.

Började med att gå på lab för att ta de sedvanliga blodproverna. Lite intressant och få veta om kroppen hämtat igen sig, framförallt med tanke på att jag på ett sätt känner mig rätt pigg och på ett sätt ffortfarande kan känna mig klen och sliten. Å tänk provtagningen gick som en dans,de hittade ett kärl snabbt som ögat och det är ett gott tecken. Puh, ett hinder ur vägen. Efter det var det dax för lunch och jag gick min vana trogen på sjukhusets café och åt lite mat. Jaha två timmar att slå ihjäl innan läkarbesöket så jag letade mig ut på området och försökte njuta av sommaren men aningen rastlös så det gick sådär då;-) Klockan gick ju sååå sakta oxå men till slut var det dags att checka in på Onkologmottagningen.

Samma dam i luckan, samma personal i korridoren, träffade en av sjuksystrarna som assisterade vid de där helvetes brachyterapierna..ni vet när ryggbedövningen bestämde sig för att inte funka:-( Fick lite beröm för min minimala solbränna oxå. Så äntligen kom min doktor,lika glad som vanligt. Ja då så var det dax och det första hon säger när vi kommer in på rummet är: men Lotta,va otroligt snygg du är i ditt nya hår!!! Tack för det då, gjorde ju att jag slappna av lite! Sen fick jag berätta hur jag haft det, Hur jag mår och har mått osv. Ställde frågor kring min värk i Ben o rygg, om brännande höfter och viss känning i underlivet. Hon var tydlig med att det inte skulle bli någon röntgen idag. Hon är uppenbarligen övertygad om att det ska ske senare då behandlingen har haft effekt och det tar tid att se resultatet. Tumörer dör tydligen långsamt.....

De svar jag fick var iallafall att mitt onda i leder och muskler torde bero på att i samma stund som jag började strålbehandlingen kastades jag in i klimakteriet. Det har fått till följd att min kropp inte längre producerar Östrogen och då kan dessa besvär uppstå, samt det faktum att kroppens slemhinnor torkats ut och ledvätskeproduktion försämrats. Hon beskrev det som om att jag kan välja att äta Östrogen eller försöka lära mig att stå ut med det onda... Hm riskerna med Östrogen är ju bland annat att det ökar risken för blodproppar och vissa cancersorter äter hormoner och kan öka risken för att nya cancerceller växer. Så just nu valde jag bort det! Ska jobba på att hitta ett sätt att förhålla mig till det onda istället!

Därefter genomfördes en grundlig gynekologisk undersökning samt vaginalt ultraljud. Allt ser bra ut, smulan läker fint och slemhinnorna har vaknat till liv. Genom ultraljudet kan man se att tarmarna fungerar tillfredställande och att det inte pågår någon aktivitet i tumörområdet. Tumören är inte borta men har fortsatt minska i omfång!! Yes!! Jag är mycket väl medveten om att detta inte innebär att jag är frisk men det innebär att jag fortfarande har kommandot och att tumörhelvetet fått sig några rejäla törnar. Å bara det känns himla bra och jag behöver inte återuppta någon behandling. Jag blev så lättad och glad så jag nästan skuttade ur gynstolen!!!! Alltså nu gäller för mig att jobba med mig själv, mitt förhållningssätt till att på ett sätt leva med cancer och ändå leva som vanligt. Det är ju oundvikligt att tankarna går åt massa olika håll, men just där tänkte jag, jag MÅSTE lita på läkaren och hennes bedömning av aktuell status och hoppas å tro att det fortsätter åt rätt håll. Alternativet tänker jag inte ens tänka på!!

Så mina blodprover visade att jag hämtat igen mig bra efter den tuffa behandlingen och njurfunktionen var det heller inget fel på. Så summa summarum är egentligen att jag mår bra, just nu leder kampen och vad som händer sen det rår inte jag över och nu är det mycket mentalt som behöver fortsätta hanteras och om inget särskilt uppstår blir det en ny uppföljande behandlingskontroll i oktober och då blir det isotopröntgen! Så är det att leva med cancer,mycket väntan, lyssna på kroppens signaler och ta hand om mig på bästa sätt. Finns inget mer jag kan göra nu!

Åkte iallafall hem med en mycket mindre klump i magen och log säkert hela vägen hem! Nu är nästa steg att smälta gårdagens besked och se framemot att på måndag 4/8 återgå i tjänst med mycket långsam inskolning, det har jag iallafall planerat! Vill än en gång tacka alla omkring som stöttat,lyssnat,läst och funnits när jag behövt. En lång väg fortfarande innan jag är 100% kry såväl fysiskt som psykiskt. Så en dag och en sak i taget!/ Kram

Värmen fortsätter tydligen. Jag har hela dagen väntat på åska o regn, jo faktiskt. Jag orkar inte med så mycket mer värme nu. Kikade på termometern typ 43 grader i direkt solljus. Puh.... Hoppas på att det är lite svalare imorgon när jag ska åka tåg sådär 80 mil och få träffa läkaren i Örebro. Känns både bra och lite jobbigt att åka eller rättare sagt är det ju vad som kommer fram under besöket som är lite ångestfyllt. Fast jag är glad att jag får komma dit så jag får veta vad jag har att förhålla mig till. Det positiva är att ben och höfter faktiskt känts lite bättre sista dagarna! Vilket jag är glad för så jag kunde gå på Hudikkalaset igår.

Det var en underbar fin kväll och riktigt roligt att träffa folk. Staden vaknar liksom upp när det är nåt extra som händer! Jag har ju knappt varit ute på nåt sen januari och äntligen fick jag komma ut på nåt skoj. Kan ju tillstå att det känns i kroppen och knoppen idag;-)men det är det värt! Jag vet ju inte när tillfälle till nöjen dyker upp nästa gång. Så idag går det lite trögt, å solen undviker jag. Har haft lite fikafrämmande och käkat glass. Nu laddar jag för lite matlagning och sen blir det tvsoffan. Ska ju upp klockan fem imorgonbitti så det får bli tidig kväll! Å så håller vi alla tummar och tår att det blir positiva besked imorgon. Trevlig kväll på er/ Kram

Ja nu menar jag inte att det är någon akut kris med mig utan att jag idag funderar på det här med krisens olika faser, psykologiska faser ni vet!? Det finns ju fyra faser en människa vanligtvis går igenom i samband med något slags trauma. Ibland blir vi tyvärr kvar i t.ex fas två, dvs reaktionsfasen och använder försvarsmekanismen förnekelse allt för länge. Som den amatörpsykolog jag är;-) har jag kommit fram till på egen hand att jag nog i vart fall är i bearbetningsfasen dvs fas tre numera. Jag har ju som ni som följer bloggen vet en hel del tid att tänka och reflektera över allt jag gått igenom och fortfarande går igenom. Det är ju liksom inte så finurligt ordnat att när behandlingen är klar då är jag klar, tyvärr! Det psykologiska jobbet pågår ju nu och det är rätt slitigt och väcker en hel del funderingar,jag önskade ju att det gick att snabbspola nu så jag fick vara i vardagen och må bra.

Jag påminner mig iDag om vad min behandlande läkare sa när jag åkte hem, nämligen att mitt liv och inte jag heller nånsin mer blir som förut. Hm det är nog på både gott och ont! Jag trodde nog inte riktigt på det då, men så här, sex veckor efter avslutad behandling har jag iaf delvis förlikat mig med att så är det och så blir det. Jag har ibland svårt att hitta en riktig vilja och kraft att kämpa på, jag vill absolut inte dö, men när det värker i mig och framförallt när symtom knackar på som kan innebära recidiv eller spridning är det jävligt lätt att bara sätta sig ner och ge upp. Oavsett hur stark jag är och hur mycket jag vill vara frisk så tar det emot. Kraften finns inte där Hur mycket jag än gräver! Blir förbannad och intalar mig själv att jag kan!! Å det kan jag,men jag vet oxå att just nu är det återigen väntan, denna gång på läkarbesöket på måndag. Det blir ju ingen röntgen då, fast jag tänker försöka propsa på i vart fall CT eller MR utifrån det onda benet, ryggen och sätesmuskeln, det kan ju indikera på spridning......De blodprover jag ska lämna kommer ju oxå att indikera på eventuella njurproblem och blodvärden. Ja ni ser jag är ju up to date som värsta läkarkandidaten!

Märker att jag ältar mycket sjukdom nu, istället för tillfrisknande, men i bearbetningsfasen är det ju så,så gilla läget och fortsätta reflektera över livet är högst på agendan för mig. Tur det finns några i min omgivning som fortfarande orkar höra tugget! Å orkar de inte mer så hoppas jag att de säger det!!

Och utöver allt skit önskar jag att det ska åska och regna inatt! Sen kan det bli fint och klar luft igen. Så det så/ Kramis

Nä just, idag fick jag vara med om ännu nåt nytt som faktiskt var obehagligt å läskigt. Som vi märkt pågår en värmebölja i vårt avlånga land, så även här i Glada Hudik. Jag har ALDRIG besvärats av värme snarare njutit i massor. I samband med denna skitsjukdom verkar dock läget vara annorlunda! Förmiddagen idag passade jag på att äta frulle ute på balkongen i skuggan, typ 23 grader runt kl nio. Sen fick jag ett trevligt och underhållande samtal och fick skrattkramp, tack Helen för det! Planen var ju sen att fräscha till mig för en tur på stan å en liten cykeltur. Tror ju det är bra med fysisk aktivitet! Sagt å gjort, slängde mig på cykeln o trampade glatt iväg. Mellanlandade på stan, hett som fan. Efter det tänkte jag cykla en tur, gick bra en stund men sen blev det inte trevligt. Tippar på det var runt 30 grader då,puh. Fick hugg i hjärtat, började må illa och svettades rejält!!! Vad göra!? Flåsa,Flåsa,stanna å vila men längtade ju efter vatten, å inte hade jag nå vatten... Som tur var var jag rätt nära mor å far så jag tog mig dit på skakiga ben och med lätt yrsel. Röck upp dörren å vad möts jag av i mitt något uppjagade tillstånd?? Jo tre elektriker i lägenheten vilka såg lätt chockade ut när en högröd,flämtande,tunnhårig kvinna med sälliknande kropp slänger sig i närmaste säng med skor å allt! Tur mamma är lugn, hon baddade min panna med isvatten och jag lugnade ner mig efter ett tag. Dock kan jag meddela att jag fortfarande känner mig skakis å undrar vad som hände med kroppen min...

Kanske var det vätskebrist i kombination med värmen och en rätt taskig fysik. Eller ytterligare nån biverkan av allt jag varit med om senaste halvåret. Kanske solsting..trots att jag inte suttit eller legat i solen idag? Hur som helst var det obehagligt å jag vill inte vara med om det igen, klappat!

Ser just att värmeböljan ska fortsätta så det innebär att jag håller mig i skuggan, dricker massor å avstår fysiska aktiviteter så länge. Blir ju underbart, räcker ju med sol å badförbud liksom! Tänkte åka på jobbet imorgon men efter dessa upplevelser idag törs jag inte utsätta mig för en tågresa just nu i hettan. Får bli en annan dag när det blir lite svalare ute och det känns som kroppen pallar!/Kram

Usch just nu är det slitigt på nå vis. Jag har en svacka, främst psykiskt å inte blir det bättre av det onda benet:-( Jag känner mig som om jag vältrar mig i självömkan och kan inte riktigt fokusera. Jag har förstås fortfarande siktet inställt på att bli 100% frisk, det finns ju inget annat. Men det är, i vart fall inte för mig,just nu så jävla lätt att komma dit. De fysiska symtomen gör ju att jag blir mer å mer övertygad att helvetet vaknat till liv och ånyo vräker ut sina tentakler i kroppen min! Att gå runt och leva i det här cancerträsket är ibland pest och pina. Tänk om jag måste gå igenom ytterligare behandling igen, fattar inte hur jag ska fixa det. Jag vet efter dessa månader att det är många som uppfattar mig som stark och mer än en gång har jag fått höra att jag ser ju så pigg ut!

Å visst vissa dagar är det så och det syns ju inte utanpå när man som jag å många med mig har den här sjukdomen. Jag är ju inte någon som gnäller i parti och minut heller. Jag kämpar på och försöker hålla mig ovanför ytan. Men det är inte mycket mer heller just nu. Jag skulle vilja göra saker och ta mig ut på lite skoj, men jag förmår inte riktigt. Å det är jobbigt och tråkigt. Men jag kommer ju åtminstone ut lite, men orkar inte vara med mycket folk nå länge så de små utflykterna är oftast raskt avklarade. Jag ogillar det eftersom jag i vanliga fall absolut inte varit folkskygg. Nä fy fasiken, det här jävla träsket äter upp mig och nu behöver jag hitta en liten väg till ny kraft och styrka, frågan är bara vart!?

Mitt hopp just nu står ju till att jag vid nästa läkarbesök förhoppningsvis får positiva besked. Jag ska till Örebro om en vecka, så därefter vet jag mer om vad jag har att förhålla mig till hoppas jag. Fram till dess får jag som vanligt ta det varsamt, kämpa med tålamodet som just nu är i gungning, kort som fan menar jag då!!

Ja nu så, vältrat mig lite i träsket då! Annars kan jag berätta att helgen varit ok. Haft besök och gäst över helgen, fick jag lite annat att tänka på, puh! Idag har vi dessutom firat min namnsdag med min hembakade ananaspaj. Å jag fick ett underbart fint halsband som en present för jag kämpar så bra i ccancerträsket! Bär numera halsbandet närmast hjärtat<3. Nu får jag hoppas att ni alla får en bra vecka och att ni får njuta lite till av den vackra sommaren som pågår just nu/ Kram

Då var det som sagt dax idag att återknyta kontakten med Onkologmottagningen i Örebro. Det är väl vida känt att när jag håller på med de kontakterna kan ju allt hända! Hoppade ju upp tidigt eftersom jag tänkte det är alltid bra att starta tidigt eftersom det brukar vara en viss fördröjning i kontakt med sjukvården och landstinget. Jo jo det visade sig snabbt att jag var fel ute, det var telefontid först kl. 13.00 Där fick jag typ;-) Fick ägna förmiddagen åt lite andra sysslor och fortsätta släpa runt på benet. Men efter lunch ringde jag och naturligtvis röstsvar och en hel del såna knapptryck, ska det vara så jävla svårt att få prata med en levande människa!?!? Ibland blir det liksom för sterilt;-) Hur som helst, de ringde upp mig på utsatt tid och jag beskrev min dagsform, mina funderingar på återbesök och mitt knas ben. Ja inte fanns det ngn remiss för röntgen och inte heller för återbesök..oväntat:-( men sköterskan skulle kolla upp det liksom hon skulle kolla upp mitt ben! Så kontentan av det blir som vanligt, dvs vänta och sitt lugnt i båten Lotta! Men hur lätt är det när jag ibland är spänd som en fiolsträng och otålig till max?? Ja nu är det bara att vänta, fick dock löftet att de hör av sig imorgon. Klappat!

Sen vill jag berätta att mitt hår fortsätter växa i rasande fart, enligt min bedömning då. Jag blev superlycklig för att för första gången sen mars kan jag, om jag anstränger mig lite, kamma håret och t o m använda ett uns hårvax! Om ni bara kunde förstå den känslan!!! Det gör mig i vart fall jätteglad och lättar upp i den här svackan jag trampar runt i. Tänk, vilka omvärderingar jag gör i det här cancerträsket och vad jag lär mig nya saker och att uppskatta det lilla i livet. Och apropå att lära mig nya saker. Efter att ha haft lite kontakt i gruppen cancertjejer har jag lärt mig idag att det finns nåt som kallas cytohjärna. De ni...innebär alltså cytostatikahjärna! Å det är att det finns mycket som talar för att efter en eller flera cytostatikabehandlingar kan hjärnan drabbas av kognitiva störningar och vi cancersjuka kan därigenom få minnesförluster och blackouts....ytterligare en skit biverkan:-( Jag vet då inte om jag drabbats av det, men jag håller alla mina tummar å tår att jag skonas från det! Det är nog för mig nu, så det så. Nu önskar jag er en fin sommarkväll i solens tecken/ Kram

Att få en cancerdiagnos är ju typ som att få en, lindrigt sagt,käftsmäll! Cancersjukdomen vänder ju verkligen upp å ner på hela ens värld. Det allra mesta med att vara i cancerträsket är ju djävulskt jobbigt,tråkigt,plågsamt, tärande och fullt av svåra tuffa besked. För att inte tala om till viss del, plågsamma behandlingar som bidrar till svåra biverkningar,synliga som osynliga. Å så en rejält lång sjukskrivning på det. Allt detta tär naturligtvis på mina krafter och det här att näst intill ständigt vara i väntans tider kan ju göra mig galen! Svävar i ovisshet, kroppen ger ifrån sig signaler som jag inte vet hur jag ska tolka. Olika symtom kommer å går. Just nu har jag åter igen mest ont i vänster Ben, vet att jag förut trodde att jag hade cancer i benet....nu börjar jag tro det igen. Sjukvården påstår att det är biverkningar av det starka cellgiftet jag fick från början, kanske i kombination med biverkningar av den externa strålningen. Hm jag vet inte det jag, börjar tro att det är något annat och då naturligtvis något betydligt allvarligare som jag inte absolut inte,vill veta av!!

Jag har ju för mycket tid över och för mycket tid att tänka och känna, å ibland blir det för mycket liksom. Vill ju bara att skiten ska försvinna å lämna mig ifred! Och det enda sättet att stilla den här oron som kommer å går torde ju vara att få komma på en behandlingskontroll och få göra den berömda röntgen undersökningen där de sprutar in de självlysande isotoperna igen. Mitt hopp står ju till att kallelsen ska komma men det är tvärtyst från sjukvården. Jag är frustrerad och irriterad över att inget händer:-( anade iofs att det skulle bli stiltje över sommaren men de utgav ju sig för att de skulle kalla mig inom 4-6 veckor å idag är det fem veckor sen jag avslutade planerad och förhoppningsvis effektiv behandling. Nu tryter dock tålamodet rejält och jag känner mig orolig, lite gnällig och sårbar. Fuck jävla jävla cancer!! Imorgon tänker jag i vart fall ringa Onkologen i Örebro och beskriva mitt onda ben mm får jag se vad de kommer med för klokt.....God kväll/ Kram

Precis så är det för mig! Vissa dagar värker höfter och ben som om jag typ bestigit ett berg. Känner att om det inte vore för det skulle jag vara rätt ok nu. Det onda från tumörområdet som jag förnimmade härom veckan lyser i vart fall med sin frånvaro. Det tar jag som nåt positivt! Men det här stela i benen fortsätter och påverkar mig ibland för mycket. Jag har ju som ni vet införskaffat VitaPro men ingen effekt än. Lugn å fin förstås det tar sin tid. Jo jo men hur länge då!? Läser jag inlägg på sidan för cancertjejer får jag nog räkna med att detta kommer sitta i en lång tid. Å då undrar jag ju, när ska jag kunna jobba igen? Går ju för fan inte att jobba med den här skitkroppen, kommer ju hålla typ 2 dagar sen får jag väl ligga i tre. Det spelar liksom ingen roll om jag står,sitter eller går, värken lever sitt eget liv,that's it!! Fan jag har liksom nog med att kämpa för livet och att ha en fungerande vardag utan nån skitvärk, så det så. Men förutom det så har jag det ganska bra!

Veckan har ju bjudit på ett strålande vackert väder och det är ju oxå typiskt, jag skall undvika sol å bad. Bad klarar jag mig utan men sol vill jag ha. Så som jag skrev härom dagen jag pressar inte i solen men försöker vara ute i den mån jag orkar och kan. Smygsolar lite typ;-) Så även om det varit riktigt varmt har jag ju överlevt å jag trodde iofs inget annat heller. Har oxå varit så pass lugn så jag plöjt tre böcker under veckan. Känner mig nöjd med det och har ytterligare en bunt att ta mig igenom till veckan. Blir bra det.

Idag har vi varit ut på den årliga trippen med familjen. Lite strandhugg och så några timmar på Skärså fiskeläger. Dock regnade det så vyerna var väl inte de vackraste. Men varmt och gott iallafall. Det är ju typiskt mig, åka till en utpräglad fiskrestaurang, eftersom jag inte äter fisk,haha;-) Naturligtvis hade de lite annat så jag fick äta mig mätt och kostade på efterrätt oxå. Fanns små hantverksbutiker där så ett fynd blev det allt. Nu inväntar jag VM final i fotbollen sen kommer jag sova gott när jag varit igång och fått massa frisk luft. Ny vecka kommer, utan några större planer. Det är en himla tur att jag kan ta dagen som den kommer ett tag till. Hoppas ni får en bra vecka och fortsatt fint och behagligt sommarväder!/ Kram