Jag fick min tunga, dystra, allvarliga dödliga cancerdiagnos 28/1 och det innebär att tiden har gått. Drygt två månader sen. Under den tiden har jag försökt att ta en sak i taget, inte frågat alltför mycket, inte kastat mig över all information, berättelser mm som Internet svämmar över av! Delar av att välja bort har jag naturligtvis gjort medvetet. Jag har trots den tid som gått ibland på ytan lyckats förtränga djävulen och intalat mig att det är inte så farligt, det går att lindra, behandla och på sikt behandla min sjukdom. Forskningen har ju gått framåt oxå. Samtidigt som jag vet att det är på riktigt, sjukdomen är allvarlig, mycket till och med och dessutom lömsk som få. Jag begriper att denna kamp blir lång, tuff och svår och jag förstår att utgången är högts oviss. Jag har inte heller velat få veta nån slags prognos eller sjukdomsförlopp, än. Min övertygelse är att det inte är nåt stöd för mig att veta typ, om två månader är du förmodligen död eller att din sjukdom har ett snabbt förlopp å det inebär det å det..bla bla bla... Så är känslan idag och jag tänker att jag själv vet när det är dags för den typen av frågor och funderingar. Jag vill fokusera på tillfrisknandet och inte på datum för eventuell död. Allt hänger ju oxå ihop med min rädsla för att dö och min glädje över att få leva och ha ett bra liv med god livskvalité. Å jag är hur som helst lyckligt lottad som på egen hand bestämmer vad som är livskvalitet för mig. Är det nåt som blir mindre och mindre viktigt framförallt nu är det hur andra tänker sig jag ska leva och bete mig, ni kan packa ihop och hålla er undan. Jag är vuxen, tar mina beslut och bestämmer över mig och mitt liv! Oj nu blev det lite försvarstal, ok ni får stå ut med det. En del av mig liksom.

Hur som helst tänkte jag berätta lite mer om mina tankar för dagen apropå rubrik om läkarintyg. När jag fick diagnosen fick jag ett läkarintyg, ett mycket kortfattat, det stod helt enkelt trött och orkeslös och sjukskriven t o m 2014 -05-04. Det var det hela. Hm verkade konstigt men då sa man att FK och även jag skulle få ett till intyg som skulle sekretesstämplas? Detta ifall jag som patient inte ville att min arbetsgivare skulle se det andra intyget. Ja inte vet jag men kändes ju då svårt att bara skicka intyget och inte berätta mer. Jag har ju en mycket god relation till min chef så jag har berättat det jag tänker han behöver veta. Fast jag fattar ju att vissa saker kan vara känsliga att berätta om, oro att saker ska spridas osv. Och jag respekterar alla som väljer att inte prata hur mycket som helst eller inte vill lämna ut sig. Med en cancersjukdom kommer ju, tror jag,för de flesta psykiska besvär på köpet liksom. Det känslomässiga är nästan det tuffaste känner jag iallall. Allt går inte att härbärgera eller stoppa undan, Du måste hantera även det. Då är jag tacksam att det finns olika slags hjälp att få! Tillbaka till intyget,jag fick alltså ytterligare ett intyg och det var efter besöket och undersökningarna på Universitetssjukhuset Örebro. Däremot klarade jag inte riktigt av att läsa det, för tufft just då. Jag har därför låtit det vara i kuvertet, vill inte veta,vill veta osv. Det beslutet har fått mogna, jag har läst lite åt gången. Två saker har varit i fokus, behandlingsinsatser och datum för frisk skrivning. Typiskt mig, jag vet ju att om de får bort djävulen och dess sjuka celler tar det minst 5 år att bli helt friskförklarad och då naturligtvis utan återfall i ca sjukdom. Nu är delar av intyget på latin, så nu är jag bekant med det oxå;-) jag har läst hela och ställt ett par frågor som var relevant för mig. Jag har dessutom lärt mig att cancer har olika stadier och graderas med romerska siffror, tror jag. Den graderingen handlar om hur långt gången ca sjukdomen är typ. Och min cancer är faktiskt ganska långt gången och tumören på livmoderhalsen är ungefär lika stor som en apelsin. Det innebär som ni förstår att den trycker mot andra organ, i övriga underlivet, urinvägarna och Lilla bäckenet. Inte kul att veta, inte att berätta heller men jag vill dela med mig och försöka förklara det jag möjligen kan förklara. Jag förstår ju lite mer nu varför jag har smärtor även om det inte är hela tiden och inte heller överallt. Att jag fick pyelostomikatetern är ju just för att tumören trycker på urinledaren. Att jag haft lite smärtor innan diagnosen och inte heller egentligen några stora symptombilder kan anses anmärkningsvärt och gissa hur många gånger jag ältat, malt att jag inte gick på gyn efter mellanblödningen...utan koppla det till klimakteriets inträde och mensvärk. Nu är det dock som det är. Av intyget framgår vidare vilken behandling som är preliminärt planerat och min psykiska status. Det är bara det att egentligen har ju ingen doktor fokuserat på psykiska hälsan. Det har jag skött delvis själv och med hjälp av gyn avdelningen här hemma. Å det funkar just nu i vart fall.

Nu så har jag lämnat ut det jag vet om min nuvarande sjukdomsstatus eller hur det var 13/2 sen har ju ingen gynekologisk undersökning eller ytterligare röntgen gjorts av tumörområdet. Däremot vet jag att katetern funkar skapligt, blodtryck å puls är sådär, cytostatikabehandlingen är avslutad just nu enligt plan. Jag har biverkningar, är lite låg i mitt stämningsläge och trött ofta. Längtar till livet, efter människor jag tycker om och trivs med både privat och i arbetet. Att orka och få göra det jag vill och gillar. Det jag oxå vet idag är att 15/4 ska jag på återbesök t Örebro. Då blir det en sån PET-CT röntgen igen. Sån med isotoper, om ni minns!? Jag minns det kan jag lova. Den kommer dels att visa om tumören har krympt, stannat upp eller vräkt ut sina tentakler ännu mera. Jag har först rtg och sen läkarbesök samma dag. Hoppas på att inte måste stanna efteråt. OM tumören krympt tillräckligt är iaf planen att påbörja strålning preliminärt efter påsk, cirka 6 veckor och parallellt med detta få cytostatika igen 1/vecka. Under förutsättning att mina blodvärden mm fortsatt håller sig på banan och jag pallar för de biverkningar som kan komma av strålningen. Låter som jag får en fortsatt tuff vår och kanske sommar oxå. Pust nu känner jag mig helt plötsligt rätt utpumpad och det är för det jag skrivit och berättat här på min blogg idag. Tuffa besked, lång väg att vandra. Jag har viljan det vet jag och orken med även om den tryter så är jag övertygad om att den kommer när jag fått hämta mig lite till efter förra veckans behandling./ Kram och ta hand om er<3

Tassade upp imorse runt kl. 07.00 Och jag som är en ordningssam människa hade ju naturligtvis ställt om mina klockor när jag gick i säng, det där med sömnbrist sitter i än, i natt var klockan typ 02.00 vintertid när jag kom i säng! Gårdagen vill jag glömma, men jag piggade iaf på mig fram på nattkröken! Fortsatt tacksam att jag kan äta trots att magen inte är som jag vill. Jag är dock övertygad om att det är bättre att äta nåt än inte alls och även dricka. Och jag har inte kräkts en enda gång än alltid något;-) Blev lite glad när jag väl kom upp, kände mig lite bättre och vågade mig på en gigantisk kopp kaffe även om det var en hel del mjölk. Men så jävla Gott!!! Å magen klarade det relativt bra. Sen var det ju soffhäng och lite kattmys. Frulle och en dos på ett gäng tabletter förstås. Näst sista dagen med kortisonet eller som cytostatika sköterskan kallar det,städpiller,eftersom man gärna blir manisk o euforisk av doserna. Å det är lite tufft men om några dagar går det över. Som jag sagt förr,jag har börjat lärt mig hur de funkar och hur jag bara måste stå ut! Finns inga alternativ liksom. Vet ju att det går tebaxs vilket är det viktiga. Ja sen har jag ägnat mig åt kroppsvård idag, ska nog fortsätta lite till. Ni vet het dusch, smörja kroppen med go lotion och så huvudet oxå, det är torrt bland stubbet. Haha fast vet ni vad det växer och frodas även om det är lite fläckvis! Ja naglarna ska ju oxå hanteras men det får bli sen. Kanske boka tid för både nagelvård och fotvård, om jag känner för det.

Lagade mig en lätt lunch och sen bestämde jag mig för att gå ut lite grann. Inte särskilt varmt så mycket kläder och min nya scarf. Den går i grönt och blått. Passade bra till jackan, fast jag har inte bytt till vårjacka än, det är vinter och jag vill inte bli sjuk, mer än jag redan är. Tog cykeln till Hemköp och handlade. Tänkte oxå cykla och kolla på nya gardiner men orken tog snabbt slut så jag åkte hem istället. Det är det här som kan bli så jobbigt, att orken liksom bara rinner ur mig så snabbt! Då kommer det svartas svarta, jag blir arg och lessen och vill skrika#fuckcancer# och springa ifrån alltihopa. Jag är van att ha ett driv o nu känns det som det är borta för alltid:-( Usch! Hur som helst jag kom hem och pusta ut.

Å nu har jag fått ett akut sug efter ugnsgratinerad falukorv å pärer, så korven är i ugn och potatisen puttrar på spisen! Blir gott med riktig husmanskost och en stor kaffe m mjölk på det. Resten av kvällen ska jag försöka njuta av det förlängda ljuset ute och dessutom sätta mig in i det här med meditiation som ska kunna hjälpa mig att få ner den fortsatta höga pulsen. En rekommendation från sjuksyster, så då kanske kanske jag testar. God söndag kväll på er/ Kram

Så var det med det. Fick en ok natt med skapligt med sömn, jag är tacksam för det. Nu varit uppe några timmar och tråkigt nog är jag betydligt mindre pigg idag. Trots att vi är många som håller tummar å tår räckte det inte riktigt, fast fortsätt hålla kanske de far åt helvete extra snabbt. Just nu är det liksom krig i kroppen å det friska ska segra. Tumörområdet tycks driva en kamp samtidigt som övriga delar bråkar på sitt sätt. Lite brinnande känslor i munnen, det är nåt nytt iallafall,fast hade gärna sluppit! Har ätit frulle och en sak har jag lärt mig när magen protesterar, i med några salta pinnar eller några chips, det stillar en stund faktiskt. Å så gäller det att upprätthålla vätskebalansen. Det är så mycket att tänka på, så många måsten och hantera när biverkningarna trycker på. Å idag är inte blodtrycket särskilt bra heller. Nä fy skitlördag:-( Nu blir det en timme i taget, öppnat alla balkongdörrar så jag iaf kan känna vårluften! Typiskt nog blev jag just bjuden på grillparty t kvällen men det är ju inte att tänka på i dag. Nä nä jag får nöja mig med vatten, chips,å nån soppa! Tur att jag har en ny bok så jag kan fördriva tiden. Å förhoppningsvis med en mycket mycket god vilja kan jag mot kvällen ta en promenad i mina närmaste omgivningar. Önskar er en fin vårdag! Å glöm inte att ställa om klockan inatt och att bidra till Earth Hour kl.20.30/ Kram

Hade en lite sömnlös natt i natt trots att jag kände mig trött å lite utmattad. Vet inte om kortisonsprutan tog snabbare eller om det var nåt annat som störde. Sov i vart fall nån timme:-( upp vid sju för att dagen till ära få käka 15 piller t morgonmackan. Å de enda som möjligen ger nån effekt är ju blodtrycksmedicinerna! Kanske, men fortsätt gapa å svälj är den enda vägen. Hoppas på det blir stabilt nån gång. Sen drog jag iväg på cykeln till vårdcentralen och idag gick det smärtfritt, det var ju skönt, jag kände innan att mitt tålamod inte är det bästa idag och nåt tjafs orkar jag inte med. Kunde ändå inte låta bli att upplysa dem om att igår fungerade det alldeles utmärkt med min infusionsport! Tipsade dem om att jag kan arrangera en liten kurs om de vill,jag har ju massa tid över. De såg väl inte överförtjusta ut över den idéen men jag låter det sjunka in till nästa vecka följer jag upp det då;-) Efter omläggning o spolning bestämde jag mig för att försöka ta mig runt fjärden även idag, blir liksom bra kombo när jag ändå är på den delen av stan. Lite darriga ben och aningen tungandad men envis som jag är peta jag i mig druvsocker och knallade runt enligt plan. Fantastiskt vackert, fåglarna kvittrar och solen värmde! Kändes jättebra efteråt men va törstig jag blev! Drog in på bibblan, snodde vatten i deras kran, tack för det. Hämtade oxå en nyskriven bok jag beställt så nu hoppas jag orka koncentrera mig o läsa den! Den heter La Vie -inte alltid som man tänkt sig. Boken är en självbiografi om en man som diagnostiseras med ca och skriver ner sina tankar under sin sjukdomsperiod, lite som jag å många med mig. Denna bok ser jag framemot. Sen tänkte jag gå hem men istället gick jag å köpte mig en vårjacka, å inte nog med det innan jag var klar hade jag ett par fladderbyxor, en klänning och en sjal oxå. Och observera inget var svart! Sen till mataffären så helgen är räddad. Vid ett var jag hemma, lite tom på ork. Vilade, lunchade sen vila igen.Eftermiddagen gick lugnt,plockade lite. I brevlådan dök ett peppande grodkort upp, tack Siv för ditt peptalk, det betyder mycket för mig! Å som inte det var nog, sen kom blombudet! Fina lysande rosa blommor å god choklad. Ja ni fattar, tårarna kom för att jag får så fint stöd! Tack! Kvällen har gjort sitt inträde i lyan. Käkat pizza, lite karra å tittat på Lets Dance! Bra musik om inte annat. Jag är trött, mår lite illa och magen är lite bråkig:-( blir till att preppa rejält med medicin ikväll och hoppas att jag får sova bättre inatt. Och framför allt att jag får må bra i helgen och kan vara ute. Jag får ju inte sitta i solen vilket många av er vet är bland de bästa jag vet, men bara att glömma nu:-( men ute kan jag vara! Önskar er alla en fin helg och kom ihåg var rädda om varandra Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet/ Kram

Just det, nu har jag idag genomfört behandling nr 3 av tre planerade! Har gått bra idag med, själva behandlingen är ju i sig inte så jobbig. Som ni förstår har jag koll på vad som ska ske, vad som inte får ske och naturligtvis vad som inte får glömmas. Är man chef å har ett relativt stort kontrollbehov, fast bara ibland,funkar det så bara! Sovit ok inatt, steg upp halv sju. Dusch och frulle, skjutsen å dagens sällskap hämtar mig kl.8.00 Blir glad på morgonen när jag får en del glada, varma å stöttande sms mm inför dagen. Tack för det fina ni<3 Framme på sjukan i god tid min vana trogen. Det har liksom aldrig legat för mig att komma försent t möten å sånt där viktigt;-). Idag ska jag få behandling på sjukhusets sprillans nya dagsjukvårdsmottagning, blir ju spännande å se var våra skattepengar tagit vägen eller hur!?! Till sällskap har jag storebror fluff<3 under förmiddagen. Vi har kaffe,choklad och Dextrosol med oss. Vis av erfarenhet vet jag ju inte vad landstinget bjuder på idag. Hittar rätt byggnad å rätt avd. Men så modernt! Å fint, om man nu kan säga det om ett ställe där de främst pågår intravenösa behandlingar med djävulsdroger! Jag får ett eget rum, lite som ett akvarium;-) Fina glasdörrar ut mot övrig lokal. Lite sådär som de ser ut på Din arbetsplats Annika P Å. Du vet så det sipprar ut ljud om man drar igen skjutdörren! Ha ha undra på jag kände mig bekväm eller hur!?! Nä det gjorde jag ju knappast men det funkade iaf!

Sen drog det igång, i med nålen i infusionsporten, å Guess om det funka!? Jo då klockrent på försök ett. Det är liksom otroligt, på sjukhuset funkar det varje gång utan problem. Å ingen är ju mer glad för det utom jag. I med alla förebyggande preparat, glukosdropp och koksaltlösning! Blir kroppen uppvätskad å jag mätt och kissnödig ofta. Broder sitter lugn, pimplar kaffe, han har dock ingen stickning Annika J;-) kanske du kan ha en kurs med honom vid tillfälle? När det sen är dags att påbörja infusion av djävulsdrogerna kommer doktor Nils,se där,ännu en ny bekantskap. Han verkar trevlig, lugn och saklig. Ber om recept, det verkar ju som jag kan få vad jag vill, de säger ja t allt ju. Fast jag tar ju som ni vet absolut inte nåt mer än vad jag absolut inte behöver.Å för övrigt gnällde jag ju lite om att jag inte fick jobba, å inte fan nappa han på kroken. Däremot tyckte han jag kunde börja fiska alt fernissa hans bod på tomten. Nja då vilar jag hellre lite till bara så ni vet! Han var för övrigt tysk, verkar krylla av dem på mitt hemmasjukhus. Tur de behärskar vårt språk så bra, jag är imponerad. Ja sen har det rullat på. Lunchen visade sig bestå av fisksoppa a la Bob eller nåt. Å då undrar ju jag som absolut inte äter fisk, vem har beställt sånt??? Nu har jag hört å läst mer än hundra gånger att vi ca patienter ska äta det vi tycker är gott, det vi njuter av....hmhm. Nöjde mig m pajbiten som bestod av typ ett par kilo strösocker och pajdegen hittade jag aldrig. Nä sjukhusmat är inget för mig. Ja ja så kan det vara. Broder drog t jobbet så jag blev själv men då vila jag å såg på tv. Å så skulle jag få träffa farbror doktorn som sköter blodtrycket, han som tydligen skulle ringt mig för tre veckor sen. Jag undrar ju vem han ringt istället!?! Å inte blev det någon spolning å omläggning av katetern heller, de hade inga bandage, herregud, denna sjukvård. Undra på jag blir knäpp! Jag anade i oför sig detta så jag hade faktiskt bokat tid på vårdcentralen imorgon bitti ifall att. Det bygger ju på att jag och kroppen inte intagits av rejäla biverkningar imorgon får då tar jag mig inte dit det kan jag lova. Runt kl.14.00 var jag klar! Snabbare denna gång och giftet fick ju oxå droppa i snabbare.

Då fråga jag; var är den där blodtrycksdoktorn? De gick å hämta honom, som var lite disträ men cool liksom;-) och det slutade med ytterligare en blodtryckstablett till eftersom nu är undertryck å vilopuls inte ok. Ja det är bara tacka ta emot. Sen gick jag och hämta medicin. Kände mig rätt ok, lite seg men vackert ute så jag gick i lugn takt hem. Det kändes skönt och välbehövligt. Pustat ut, håller på att vätska upp mig nu, ska ju dricka minst ett par liter/Dag och helst lite extra nu efter behandlingen. Jag är trött,varm och hungern lurar runt hörnet. Känns ju inte aktuellt med nåt stor kok ikväll så endera blir det strips å körv eller nåt annat nyttigt å lättlagatB-)...På återseende Alla fina och positiva människor som hänger med på min resa å kom ihåg det är resan mot destinationen TILLFRISKNA och få ett fortsatt bra LIV som är nummer ett. Den andra destinationen döden får vänta ett tag till!/ Kram

Igår skrev jag att jag tycker om mig själv och trivs med mig själv! Idag har jag kommit på att jag inte gör det fullt ut:-( å det handlar uteslutande om rökning! Fan va jag kan ångra att jag en gång i tiden började röka. Vilket jag gjorde när jag var 14-15 så det innebär att jag rökt dagligen i typ drygt 30 år. Fatta vad jag utsatt mig själv för och vad pengar som gått upp i rök liksom. Å jag vet mycket väl att rökning inte är bra för mig och inte heller för någon annan. I min nya situation är det enligt vissa läkare ännu viktigare att vara rökfri, eftetsom rökningen dödar ju friska celler och de har jag förmodligen större behov av än nånsin nu när jag och kroppen ska slåss mot de där förbannande sjuka cancercellerna! Men hur lätt är det att vara rökfri? Alla ni som själva sitter fast eller har suttit fast i beroende har nog i vart fall ett hum om vad jag menar. Det finns som alla vet en stor mängd beroendeproblem som många av oss kämpar med daglig dax. Inte bara alkohol,narkotika å nikotin som en del tycks tro. Läser jag på sociala medier och relaterar till människor jag mött såväl arbetsmässigt som privat svämmar enligt mig, världen över av beroenden så jag känner mig i vart fall inte ensam i detta.

Däremot klarar jag inte av att vara helt rökfri, blir snart galen på denna kamp parallellt med kampen mot djävulen! Jag har testat olika preparat under dessa två månader men jag når inte ända fram. Å detta trots att jag vet å förstår att det är viktigt! Fan jag som brukar vara så envis å vrång, men nu funkar inte det. Jag blir så abstinent och klättrar på väggarna! Det funkar något bättre när jag kan sysselsätta mig med något men efter två månaders sjukskrivning tryter fantasin en aning på den fronten. Nä fy fan det här är inte kul på något vis. Jag behöver fundera på nåt som verkligen skulle funka även om jag tvivlar på att jag orkar,kan och förmår i allt annat som händer nu. Ja en sån dag har det varit idag:-( nu är det dax att packa väskan för en sjukhusvistelse imorgon på sådär sju timmar. Jag har ju inte hört nåt om att proverna inte var ok så än så länge lever jag i tron att de bjuder på en djävulsdos imorgon, eller bjuder,nä det får jag ju betala för kom jag just på. Ja ja huvudsaken jag får behandling och att den är effektiv och att biverkningarna håller sig på avstånd denna gång oxå!/ Vi ses/ Kram

Se där ja! Nu har jag ju avancerat i svensk sjukvård. Blev idag kallad för solstråle på vårdcentralen! De ni, från att småputtra, gnälla och bara stå ut har jag slappnat av och lagt en del av alla rädslor på vänt liksom. Å detta märker jag på två månadersdagen av min sjukdomsperiod. Å jag är ju som en solstråle det vet ni ju i vart fall de dagar jag mår bra, trivs med mig själv och tycker livet är fantastiskt. Det är spännande, senast i fredags sa ju min närmaste chef; underbart att prata med dig Lotta, känns som rivjärnet är tillbaka! Kärt barn har många namn som ni vet;-) Ni kan välja vad ni tycker känns bäst när ni tänker på mig, jag uppskattar som ni vet vad ni än väljer att kalla mig, jag tycker om er ändå. Så det så! Jaidag var det alltså dags provtagning å viktkontroll inför ev behandling på torsdag. Upptäckte på morgonen att det såg fint ut ute och bestämde mig för att först gå till hälsocentralen, sen gå runt fjärden, det är en runda runt fjärden mitt i stan, tror det är typ 3 km runt. Tog därför inte med handväskan,räcker ju m mobil å visakort och dextrosol om jag blir trött. Landar i tid på HC,kallas in och då kommer jag på, fan jag glömde ju remisserna hemma, oj oj. Hur blir det nu? Jag vet ju ungefär vilka prover som ska tas men inte alla. Sköterskorna såg lite olyckliga ut men jag sa: ring kvinnokliniken tror jag det löser sig alt får jag trava hem å hämta remisserna inget mer med det! Det funkade alldeles utmärkt att ringa. Så vägdes jag, ökat 400 gr på tre veckor. Ingen ko på isen med andra ord, å nu tänkte jag inte utifrån någon slagsvikthets eller några skönhetsideal, den typen av grubblerier har jag vuxit ifrån för länge sen, ännu mer sen jag fick min diagnos! Utan för att det är till gagn för mig och kroppen om vikten är så stabil som möjligt utifrån cytostatikabehandlingen, har läkarna sagt. Efter vikt kontroll är det dax, nu ska vi se kan de sticka via porten idag? Jag är ju lite spänd på det men annars helt avslappnad! Å vad tror ni? Tre försök, två distriktssköterskor och en praktikant i rummet, icke sa Nicke!!!!!! Inte en droppe, nähä...ta i armen sa jag, jag är ju inte stucken på tre veckor så d är lugnt. Nä det ser ju så tunt ut m kärlen där,jaha Hur gör vi då? Vi går en trappa upp t labbet, där jobbar Solan, hon är proffs. Oki, på m kläderna o iväg. Kommer t labb, Solan kommer, nu ska vi lösa detta. Jo jo, säkert! Två gånger i armvecket och mina kärl rullar så fint iväg, så inget napp nu heller. Ja detta slutar med att för att få fram blod t tre minirör tar vi blodprov i fingret, pressar ut blod och hon har som en liten mini spade och försöker få ihop så det räcker. Jag assisterar genom att vända rören upp å ner några gånger. Så vi fick till det även idag! De gör nog så gott de kan,och det är tur att jag inte är stickrädd och inte gör det ont heller. Nu hoppas jag ju att värdena är tillräckligt bra så jag får djävulsdrogerna på torsdag som planerat.

Ja ja sen tog jag rundan runt fjärden. Blåste kallt men var vackert och kändes bra. Efter rundan gick jag å köpte mig nya solbrillor som passar t min nuvarande frisyr, eller vad jag ska kalla den. Har ju kommit fram till att jag trivs m att vara utan hår och har tro det eller ej, fått en hel del riktigt fina kommentarer, om det nu inte är så att folk säger sånt för att inte såra mig, men då är det ju så. Det viktigaste för mig, förutom att bli frisk, är att jag tycker om mig själv och den jag är och hur jag ser ut. Sen får hela världen tycka å tänka vad de vill. Huvudsaken jag kan bekräfta mig själv, då är jag nöjd! Köpte brillor, keps och ringar t öronen. Kändes fint. Knallade sen å köpte mjölk och glass ifall jag orkar göra våfflor tänkte jag,det är ju våffeldagen idag! Väl hemma blev det sen lunch, lite vila och nu bloggtime. Lär inte hända mycket mer idag för mig. Som ni vet behöver jag ladda depåerna inför torsdag och vila är bra!!/ Kram

Ligger i divanen å slappar. Känner mig lite grusig i ögonen trots att klockan inte är mycket än. Känner oxå att jag inte gjort något större fysiskt ansträngande idag men uppenbarligen småtrött ändå, försöker vara vaken för kl 23.00 är ett program jag tänkt å se. Som tur är kan jag ju bädda ner mig och se det i sängen. Gör det liksom inget ifall jag somnar ifrån det. Dagen idag har varit helt ok. Lugn förmiddag, fyllt dosetten för veckan, blä....det gillar jag inte fast jag konstaterade att förra veckans ranson av värktabletter hade jag typ tagit hälften av. Vet inte om det är ett gott eller dåligt tecken, men jag fortsätter tänka att det är bra om jag inte äter tabletter i onödan. Så det så! Eftermiddagen ägnades åt ett besök på gamla jobbet, lite fika och lite snack. Det trista är ju att de aldrig har en liten kaka el i vart fall en skorpa, men de tänker ju rätt, spara pengar åt staten;-) Hur som helst drog senare på stan. Käka ceasarsallad och en stor Latte, det är gofika det! Å vips var ju klockan halv sju. Började känna mig lite trött, drog dock till Hemköp en sväng när jag ändå var i farten. Sen äntligen hemma! Där jag trivs bäst och gör vad å hur jag vill;-) Med andra ord, pyjamas på, kanna lingondricka,tv å spel, perfekt! Kom just på en rolig sak från igår, eller först blev jag glad och sen blev det roligt! Först var det klädvalet innan söndagsmiddagen, hittade ju ett par sammetstights med mönster i garderoben och tänk tillsammans med en lite längre stickad klänning kunde jag ha det utan att den där himla tråkiga påsen på benet syntes! Blev ju så glad att jag t o m tog på min älsklingsboa;-) Det roliga blev ju senare på kvällen när jag kommit hem å skulle på toa. Jag har ju skaffat mig vanan eller ovanan att alltid kolla om katetern funkar dvs kommer det nåt urin. Å när jag tittar är katetern lila!!Va fan tänkte jag, nu har ju kroppen kraschat, Hur kan urinen vara lila eller är det blod som är lila????Snurrade till i skallen, vad göra, ringa 112?!? Nä lugn nu Lotta, vad har hänt? Då får jag ju se lite lila på händerna å strumporna, men hur har detta gått till? Då kommer jag ju på, det är fodret i tightsen som färgat. Ha ha ha hur knäpp får jag bli liksom, inte kan ju urinen va lila. Ja ni ser ibland spelar hjärnan mig ett spratt men det blev ju tycker jag lite kul oxå! Apropå alla mina nojjor, men där gick ju gränsen! God natt å kram<3