Jajamän blev en lång dag igår och jag tog lite sovmorgon. Vädret tillät ju det,äntligen lite svalare,tack för det! Jag klev alltså upp 05.00 igår,på stela ben och med en klump imagen. Vad skulle dagen innebära,Hur skulle det gå å skulle jag som planerat komma hem igen?? Många frågor och många tankar blev det. Åkte iväg på tåget och inga förseningar. Landade i Örebro klockan elva,nu var klumpen om möjligt ännu större.Gick den välbekanta vägen till sjukhusområdet och just då kändes det ju som jag nyss varit där. Fast det var ju sju veckor sen ungefär.

Började med att gå på lab för att ta de sedvanliga blodproverna. Lite intressant och få veta om kroppen hämtat igen sig, framförallt med tanke på att jag på ett sätt känner mig rätt pigg och på ett sätt ffortfarande kan känna mig klen och sliten. Å tänk provtagningen gick som en dans,de hittade ett kärl snabbt som ögat och det är ett gott tecken. Puh, ett hinder ur vägen. Efter det var det dax för lunch och jag gick min vana trogen på sjukhusets café och åt lite mat. Jaha två timmar att slå ihjäl innan läkarbesöket så jag letade mig ut på området och försökte njuta av sommaren men aningen rastlös så det gick sådär då;-) Klockan gick ju sååå sakta oxå men till slut var det dags att checka in på Onkologmottagningen.

Samma dam i luckan, samma personal i korridoren, träffade en av sjuksystrarna som assisterade vid de där helvetes brachyterapierna..ni vet när ryggbedövningen bestämde sig för att inte funka:-( Fick lite beröm för min minimala solbränna oxå. Så äntligen kom min doktor,lika glad som vanligt. Ja då så var det dax och det första hon säger när vi kommer in på rummet är: men Lotta,va otroligt snygg du är i ditt nya hår!!! Tack för det då, gjorde ju att jag slappna av lite! Sen fick jag berätta hur jag haft det, Hur jag mår och har mått osv. Ställde frågor kring min värk i Ben o rygg, om brännande höfter och viss känning i underlivet. Hon var tydlig med att det inte skulle bli någon röntgen idag. Hon är uppenbarligen övertygad om att det ska ske senare då behandlingen har haft effekt och det tar tid att se resultatet. Tumörer dör tydligen långsamt.....

De svar jag fick var iallafall att mitt onda i leder och muskler torde bero på att i samma stund som jag började strålbehandlingen kastades jag in i klimakteriet. Det har fått till följd att min kropp inte längre producerar Östrogen och då kan dessa besvär uppstå, samt det faktum att kroppens slemhinnor torkats ut och ledvätskeproduktion försämrats. Hon beskrev det som om att jag kan välja att äta Östrogen eller försöka lära mig att stå ut med det onda... Hm riskerna med Östrogen är ju bland annat att det ökar risken för blodproppar och vissa cancersorter äter hormoner och kan öka risken för att nya cancerceller växer. Så just nu valde jag bort det! Ska jobba på att hitta ett sätt att förhålla mig till det onda istället!

Därefter genomfördes en grundlig gynekologisk undersökning samt vaginalt ultraljud. Allt ser bra ut, smulan läker fint och slemhinnorna har vaknat till liv. Genom ultraljudet kan man se att tarmarna fungerar tillfredställande och att det inte pågår någon aktivitet i tumörområdet. Tumören är inte borta men har fortsatt minska i omfång!! Yes!! Jag är mycket väl medveten om att detta inte innebär att jag är frisk men det innebär att jag fortfarande har kommandot och att tumörhelvetet fått sig några rejäla törnar. Å bara det känns himla bra och jag behöver inte återuppta någon behandling. Jag blev så lättad och glad så jag nästan skuttade ur gynstolen!!!! Alltså nu gäller för mig att jobba med mig själv, mitt förhållningssätt till att på ett sätt leva med cancer och ändå leva som vanligt. Det är ju oundvikligt att tankarna går åt massa olika håll, men just där tänkte jag, jag MÅSTE lita på läkaren och hennes bedömning av aktuell status och hoppas å tro att det fortsätter åt rätt håll. Alternativet tänker jag inte ens tänka på!!

Så mina blodprover visade att jag hämtat igen mig bra efter den tuffa behandlingen och njurfunktionen var det heller inget fel på. Så summa summarum är egentligen att jag mår bra, just nu leder kampen och vad som händer sen det rår inte jag över och nu är det mycket mentalt som behöver fortsätta hanteras och om inget särskilt uppstår blir det en ny uppföljande behandlingskontroll i oktober och då blir det isotopröntgen! Så är det att leva med cancer,mycket väntan, lyssna på kroppens signaler och ta hand om mig på bästa sätt. Finns inget mer jag kan göra nu!

Åkte iallafall hem med en mycket mindre klump i magen och log säkert hela vägen hem! Nu är nästa steg att smälta gårdagens besked och se framemot att på måndag 4/8 återgå i tjänst med mycket långsam inskolning, det har jag iallafall planerat! Vill än en gång tacka alla omkring som stöttat,lyssnat,läst och funnits när jag behövt. En lång väg fortfarande innan jag är 100% kry såväl fysiskt som psykiskt. Så en dag och en sak i taget!/ Kram