Fredagkväll i lyan. Dagen har varit lite lagom. Klockan ringde 07.00 eftersom jag hade förmiddagstid på vårdcentralen. Jag blir som vanligt lika förvånad varje gång över att jag är glad när jag får ställa väckarklockan;-) Ytterligare ett bevis att mina rutiner är förändrade och min situation annorlunda! Jag är ju även en människa som fungerar allra bäst med fasta rutiner, struktur,ordning och reda. Men jag är oxå en människa med stor flexibilitet. Det är ytterligare en av mina styrkor. Och förändringar är inte heller nåt som skrämmer mig, åtminstone inte sådana som leder till utveckling såväl av mig själv som av saker och ting i min omvärld. Jag roar mig ju då och då med att göra omvärldsanalyser. Att kika vad som finns runt hörnet och vad som händer är absolut till gagn för var och en av oss. Jag kan ibland låta mig störas av människors rädsla eller kanske t o m ointresse av att titta utanför sin egen sfär. Men jag respekterar alltid det så länge jag uppfattar att det finns skäl och anledningar till att vi inte alltid orkar öppna våra sinnen. Jag tänker att det är nåt som ingår i det vi kallar livet! Å är det nåt jag uppskattar är det livet med eller utan rutiner;-) Så jag fortsätter skapa delvis nya rutiner utifrån min förändrade situation och samtidigt sträva efter fortsatt hög flexibilitet och ett öppet sinne.

Efter besöket på vårdcentralen har jag varit på några timmars visit hos min kollega och haft ett lång samtal. Vi pratade mest om chefsroll,ledare, och spektrat att jobba under de förutsättningar vi har som första linjens chefer i vår firma. Som några av er följare vet så är detta min hemma arena och i de stunderna trivs jag och sjukdomen får bara vara tyst, så det så. Jag mår gott av att röra mig i de samtalsämnena och känner mig åtminstone för stunden, nästan nästan som vanligt. Skönt och stimulerande. Det trista är ju att jag inte orkar så länge men allt är bra förutom inget alls. Å idag bjöd jag till lite extra. Jag bjöd honom på lunch och han fick välja. Jag hade en aning om nu säger han Sushi(som jag aldrig kommer äta) men innan han sa nåt slängde jag ur mig,Vi tar det där indiska haket, jag offrar mig för din skull alltid finns nåt jag kan äta! Fasiken jag är ju bara bäst;-) Har en svår allvarlig långt gången cancersjukdom men fin som jag är bjuder jag till för en kollega och vän. Och det är ju en sån person jag är liksom. Alltid tänka på andra, inte bara på mig själv. Å det är en av de saker jag uppskattar hos mig själv, att jag, trots allt vill bry mig om andra människor, stötta andra om de vill ha mitt stöd förstås! Nu märker jag att jag framhäver mig själv här. Och det för att jag är värd det, klappat!

Å orken räckte nog t halv tre sen fick jag pallra mig hemåt. Liten vilopaus på divanen och påfyllnad av vätska. Ryggen började ånyo strejka men envis som jag är drog jag fram snabeldraken och städade lite snabbt! Å vila igen. Postmannen har förresten levererat en postpåse idag å! Börjar bli rutin med fina påsar i regelbunden takt. Fint! Idag två små söta böcker med tänkvärda ord och godis att fylla påskägget med, fast när påsken kommer är nog det godiset slut för länge sen. Ja så blev den här fredagen. Nu har jag en lugn helg att se framemot, hoppas på att få vara så smärtfri som möjligt, att ångesten håller sig borta lite och att jag får känna sol och vårvärme. Söndag blir det i vart fall tårtkalas för min älskade pappa! Önskar er en fin och stillsam helg/ Kram

Jag kände mig lite glad nu och ville dela med mig lite! Det är ju min stil att dela med mig både av bra å mindre bra! Var iväg på dagsjukvården som planerat. Jag blir alltid så välkomnad där och det uppskattar jag. De hade väntat och tänkt ringa, ifall jag skippat dem. Jag sa som det är, jag vågar inte annat än komma men benen går för sakta. Nu är jag ju här. Fick lägga mig i en fåtölj och vila, kaffe å skorpa på plats. Fick oxå prata av mig lite av mitt just nu lite vacklande stämningsläge. Skönt å tryggt. Sen tog vi några blodtryck men som jag anat ingen större förbättring:-( så doktorn skulle kontaktas. Å det gick i rasande fart, eftersom doktorn åkt till annan plats för någon insats så inte fick jag träffa honom. Så var det med det då. Fortsättning följer väl på den historien....När jag skulle gå prata jag och sköterskorna lite till, det de alla skickade med mig idag var: Lotta! Lev livet, gör det du vill å kan, var inte rädd, våga och chansa lite. Vi vet inte vad som händer sen. Jag lovar att jag blev glad å varm av det<3 Så jag drog på stan, köpte kläder igen, lilaspräckliga byxor!!!!!! Nu ska jag sluta fega i mina klädval, absolut. Handlade en kasse mat oxå. Just nu storkoket på spisen, luktar och smakar gott. Hurra, mår helt ok just nu å imorgon är en annan dag! Go kväll/ Kram

Kom att tänka på att numera när jag ska nånstans har min handväska helt annat innehåll än förut. Jag har iofs aldrig haft,som en del i min omgivning,haft typ halva livet i väskan. Jag är en praktiskt människa som inte vill släpa runt på mer än nödvändigt. Måste ju tänka på att jag ska orka bära väskan oxå! Jag är en sån väskoman så överflödet av väskor är enormt. Det knäppa med det är att jag likt förbaskat använder samma väska nästan jämt ändå. Idag när jag ska lämna hemmets trygga boning plockar jag ner följande i väskan:mobiltelefon, visakort, försvarets hudsalva eftersom läpparna är som sandpapper med snuskiga skinnflikar(biverkning),illamående piller, stopp upp piller ifall magen pajar på vägen, dextrosol om energin tryter, värktabletter som verkar snabbt om ryggen knakar och så förstås pappersnäsdukar! Ja bara sånt jag kan behöva för att fixa ett par timmar ute. Låter ju skittrist men jag känner mig trygg och det är ju faktiskt så att förhoppningsvis behöver jag inte använda nåt förutom läppsalvan och det är helt ok!

Min tripp idag bär först mot sjukhuset. Jag ska göra ett besök på vår dagsjukvårdsavdelning. Detta för att kontrollera blodtrycket efter senaste medicinjusteringen. Har ju kollat några gånger hemma och någon större förändring tycks dessvärre inte skett:-(. Så nu får jag väl höra vad som blir nästa drag hoppas jag. Jag tar absolut mer eller annan typ av medicin om det krävs. Ja jag underkastar mig egentligen det mesta bara jag inte behöver stanna på sjukhuset mer än absolut nödvändigt. Det är min största fasa att jag ska behöva skrivas in!!! Fast å andra sidan, det finns ju såvitt jag förstår å läser i media Inga platser på sjukhuset så risken är förmodligen minimal. Efter det förhoppningsvis smärtfria sjukhusbesöket tänkte jag mig en liten runda på stan och nåt gofika. Om jag orkar vilket jag tror å hoppas förstås! Fixar jag det å fortfarande står upp ska jag göra en stor laddning köttfärssås ikväll när jag kommer hem till lyan. Blir lite lagom det! Vi hörs/ Kram

Slänger mig ner i soffan för förmodligen tusende gången på sista tiden, till sällskap har jag som ni ser min Felix. Just idag kryper det i mig som fan! Jag är uttråkad så in i bomben. Å rastlös! Less på denna skit sjukdom och denna trötthet. Den suger verkligen:-( å bara äter mig liksom. Ute blåser det kallt och förresten vill jag inte ut idag, blir bara mer trött och rygg,höfter och knän värker. Det måste ju vara så här det inte ska VARA! Jag ska ju vara pigg,flink,alert å på topp nu. Våren är ju på väg sakteliga och mjukglass och uteserveringarna kommer väl ut snart. Nä kanske inte riktigt än, men mysigt är det iaf när den tiden kommer. Jag har Magnumglass så jag kan ju sätta ut en caféstol på altan och sitta med vinterjacka,toppluva å solbrillor på och fantisera om vår å värme. Låter ju kul....not! Har roat mig med att sätta om ett par blommor iaf. Tar några varje dag, lite terapi. Tänkte tvätta och då snodde grannen min bokade tid...men snäll som jag är log jag bara och väntar till hon är klar. Som ni vet har jag all tid i världen just nu iaf. Kollat tjänstemailen idag, och varför gör jag det!? Dröjer ju typ tusen dagar innan jag är tebaxs, nä inte tusen men det känns så! En del tänker nog att jag är besatt av mitt arbete, har ett kontrollbehov, sanningen är ju att jag jättebra på mitt jobb och jag VET, tyck att jag skryter om ni vill, att andra också tycker det och uppskattar mina insatser i firman! Och jag vet att det absolut finns fler som är duktiga och de är ju de jag vill hänga med nu. Vara med i de förändringar som sker förstås. Ja ja jag vet att firman går utan mig men ändå, jag längtar dit! Svårare än så är det inte! Men ack så länge det är dit...Ni märker va? Idag är det svårt att leva upp till mitt mantra en sak och en dag i taget;-) Ska försöka hitta tebaxs dit när jag är klar med denna offerkofta som jag tog på mig imorse. Den har aldrig klätt mig förut och den klär mig inte nu heller men ibland passar den stämningsläget. Hoppas bara den passar sällan! Jag har förresten beställt hem en påse mix t kvällen. Tyvärr tror jag det levereras mjölk och kaffe, fast jag skulle vilja ha lite benmärg,blodkroppar och såna trombocyter, då brukar värken lätta. Försökte va rolig då......Nu går jag till tvättstugan! / Kram

Inte vet jag men just nu är jag i nån slags fas där jag väljer att fronta allt möjligt som kommer med denna sjukdom. Känns precis som jag är lite lagom mogen att ta in det ena jobbiga efter det andra. Idag har jag därför efter en ok natts sömn och i något bättre fysisk form läst bipacksedlarna till mina mediciner, såväl de dagliga som den cytostatika jag fått. Har ett behov av att veta, vad händer i kroppen typ och kan jag hitta förklaring på vissa symtom osv. Jag är inte rädd för att läsa om biverkningar, det i sig skrämmer inte mig. Jag vill tro att jag är realist och jag vet att vi är unika och således påverkas vi oxå olika av de mediciner vi nödgas ta när behov uppstår. Och jag kan konstatera att jag än så länge klarar mig ganska bra vad det gäller biverkningar av smärtstillande och kramplösande mediciner. Av blodtrycksmedicinerna verkar jag inte heller ha några mer omfattande besvär. När det gäller biverkningar är det ju oxå så att det kan dröja innan de kommer och vissa mediciner kan jag äta länge innan de kommer OM de nu kommer. Kontentan så här långt är alltså att det är cytostatikan som slagit hårdast! Inte oväntat heller, det är ju djävulsdroger, riktigt riktigt gift om jag förstått det rätt. Klart kroppen tar stryk! Och knoppen med. Jag läste om de preparat jag fått så här långt. De heter Paraplatin och Taxol. Paraplatin verkar vara den snälla sorten medans Taxol är mer elak. Vidare framgick ju att Taxol funnits länge,varit relativt effektiv på avancerade ca tumörer och dessutom dyrt! Så då får jag ju tacka att svensk sjukvård låter mig få detta och ger mig chansen. Å om det är effektivt så är biverkningarna lite ok å acceptabla! Nu försöker jag liksom vara lite försiktigt positiv en stund.

Efter att ha studerat läkemedel under förmiddagen kände jag mig lite pigg. Plockade lite här hemma, städade mina bägge badrum, vädrade rejält eftersom jag tycker det ångar skumma lukter.....av både det ena och det andra! Fixade till mig själv och gick runt lite m peruken inomhus. Men det känns sådär fast bra att ha även om jag tycker att hårfästet är högt! På em kom mor och far. Och gissa vad pappa fixat!? Jo semlor! Lyckorus direkt;-) Vi fikade, sen ville mamma hjälpa mig med strykning...så hon strök, pappa låg i soffan m en tidning och vet ni vad gjorde? Jo drog på skor å gick ut, liten promenad, ganska sakta men skönt. Dessvärre fick jag efter typ 20-25 min jäkligt ont i ryggen och benet. Var då nära hemma som tur var. Skitkropp! Bara ladda på med kramplösande,värmedyna och ryggläge. Att det kan komma så plötsligt, det begriper jag inte. Blir förbannad, orolig och rädd och då är det skönt att inte vara ensam. Och när jag ligger å försöker slappna av ringer syster Berit från onkologmottagningen i Örebro. Jag blir ju lite smålullig av den kramplösande medicinen men samlar mig och lyssnar och tar in informationen.

Uppenbarligen har de upprättat den behandlingsplan jag nämnt tidigare, ni vet strålning 6 veckor parallellt med cyt 1gång/vecka och innan dess PETCT. Jag måste ju då fråga, är det bestämt fast vi inte vet om tumören svarat positivt?? Ja säger hon, Vi räknar ju med att den krympt tillräckligt för att kunna börja m strålning och schemat för strålning är i princip klart. Jaha!?!? Nu tändes ju ett litet hopp om att steg 2 i tillfrisknandeprocessen kommer ganska snart, fast idag tar jag inte ut nåt i förskott, där är jag inte än. Men hur som helst 15/4 återbesök, 22/4 startar strålbehandlingen, den är därmed preliminärt klar 11/6. Berit berättar oxå att jag kommer få en annan typ av cytostatika denna gång med mindre biverkningar, något lägre dos och inte tappa håret. Jo jo den har jag hört förr.....vi får se! Jag har ännu inte hunnit läsa om den cytostatikan men jag ska. Och denna Berit har bokat in mig på patienthotellet det är ju Clarion hotell. Frukost,lunch o middag ingår. Klappat! Så ni som vill är ju välkommen till mitt tillfälliga boende och ni får rabatt om ni delar rum med mig;-) Ja så då håller vi tummar att detta blir verklighet. Efter samtalet lagade mamma och jag mat, det kändes bra även om jag blivit tröttare igen. Skönt med föräldrar som orkar och förmår när jag själv inte gör det<3. Ja även denna dag har gått, snart bara soffläge kvar innan det är natt igen. Känner mig glad att kroppen verkar hämta sig igen, sakta men säkert, lite försiktigt optimistisk till nästa behandlingsfas,dock inte till att måste bo i Örebro en tid. Eller egentligen att behöva vara borta hemifrån, jag trivs så bra hemma och med mina nära. Men jag är naturligtvis glad att storebror m sambo finns i Örebro och några ur firman med. Det ska gå och det kommer att gå, nåt annat är inte att tänka på/ Kram

Jag fick min tunga, dystra, allvarliga dödliga cancerdiagnos 28/1 och det innebär att tiden har gått. Drygt två månader sen. Under den tiden har jag försökt att ta en sak i taget, inte frågat alltför mycket, inte kastat mig över all information, berättelser mm som Internet svämmar över av! Delar av att välja bort har jag naturligtvis gjort medvetet. Jag har trots den tid som gått ibland på ytan lyckats förtränga djävulen och intalat mig att det är inte så farligt, det går att lindra, behandla och på sikt behandla min sjukdom. Forskningen har ju gått framåt oxå. Samtidigt som jag vet att det är på riktigt, sjukdomen är allvarlig, mycket till och med och dessutom lömsk som få. Jag begriper att denna kamp blir lång, tuff och svår och jag förstår att utgången är högts oviss. Jag har inte heller velat få veta nån slags prognos eller sjukdomsförlopp, än. Min övertygelse är att det inte är nåt stöd för mig att veta typ, om två månader är du förmodligen död eller att din sjukdom har ett snabbt förlopp å det inebär det å det..bla bla bla... Så är känslan idag och jag tänker att jag själv vet när det är dags för den typen av frågor och funderingar. Jag vill fokusera på tillfrisknandet och inte på datum för eventuell död. Allt hänger ju oxå ihop med min rädsla för att dö och min glädje över att få leva och ha ett bra liv med god livskvalité. Å jag är hur som helst lyckligt lottad som på egen hand bestämmer vad som är livskvalitet för mig. Är det nåt som blir mindre och mindre viktigt framförallt nu är det hur andra tänker sig jag ska leva och bete mig, ni kan packa ihop och hålla er undan. Jag är vuxen, tar mina beslut och bestämmer över mig och mitt liv! Oj nu blev det lite försvarstal, ok ni får stå ut med det. En del av mig liksom.

Hur som helst tänkte jag berätta lite mer om mina tankar för dagen apropå rubrik om läkarintyg. När jag fick diagnosen fick jag ett läkarintyg, ett mycket kortfattat, det stod helt enkelt trött och orkeslös och sjukskriven t o m 2014 -05-04. Det var det hela. Hm verkade konstigt men då sa man att FK och även jag skulle få ett till intyg som skulle sekretesstämplas? Detta ifall jag som patient inte ville att min arbetsgivare skulle se det andra intyget. Ja inte vet jag men kändes ju då svårt att bara skicka intyget och inte berätta mer. Jag har ju en mycket god relation till min chef så jag har berättat det jag tänker han behöver veta. Fast jag fattar ju att vissa saker kan vara känsliga att berätta om, oro att saker ska spridas osv. Och jag respekterar alla som väljer att inte prata hur mycket som helst eller inte vill lämna ut sig. Med en cancersjukdom kommer ju, tror jag,för de flesta psykiska besvär på köpet liksom. Det känslomässiga är nästan det tuffaste känner jag iallall. Allt går inte att härbärgera eller stoppa undan, Du måste hantera även det. Då är jag tacksam att det finns olika slags hjälp att få! Tillbaka till intyget,jag fick alltså ytterligare ett intyg och det var efter besöket och undersökningarna på Universitetssjukhuset Örebro. Däremot klarade jag inte riktigt av att läsa det, för tufft just då. Jag har därför låtit det vara i kuvertet, vill inte veta,vill veta osv. Det beslutet har fått mogna, jag har läst lite åt gången. Två saker har varit i fokus, behandlingsinsatser och datum för frisk skrivning. Typiskt mig, jag vet ju att om de får bort djävulen och dess sjuka celler tar det minst 5 år att bli helt friskförklarad och då naturligtvis utan återfall i ca sjukdom. Nu är delar av intyget på latin, så nu är jag bekant med det oxå;-) jag har läst hela och ställt ett par frågor som var relevant för mig. Jag har dessutom lärt mig att cancer har olika stadier och graderas med romerska siffror, tror jag. Den graderingen handlar om hur långt gången ca sjukdomen är typ. Och min cancer är faktiskt ganska långt gången och tumören på livmoderhalsen är ungefär lika stor som en apelsin. Det innebär som ni förstår att den trycker mot andra organ, i övriga underlivet, urinvägarna och Lilla bäckenet. Inte kul att veta, inte att berätta heller men jag vill dela med mig och försöka förklara det jag möjligen kan förklara. Jag förstår ju lite mer nu varför jag har smärtor även om det inte är hela tiden och inte heller överallt. Att jag fick pyelostomikatetern är ju just för att tumören trycker på urinledaren. Att jag haft lite smärtor innan diagnosen och inte heller egentligen några stora symptombilder kan anses anmärkningsvärt och gissa hur många gånger jag ältat, malt att jag inte gick på gyn efter mellanblödningen...utan koppla det till klimakteriets inträde och mensvärk. Nu är det dock som det är. Av intyget framgår vidare vilken behandling som är preliminärt planerat och min psykiska status. Det är bara det att egentligen har ju ingen doktor fokuserat på psykiska hälsan. Det har jag skött delvis själv och med hjälp av gyn avdelningen här hemma. Å det funkar just nu i vart fall.

Nu så har jag lämnat ut det jag vet om min nuvarande sjukdomsstatus eller hur det var 13/2 sen har ju ingen gynekologisk undersökning eller ytterligare röntgen gjorts av tumörområdet. Däremot vet jag att katetern funkar skapligt, blodtryck å puls är sådär, cytostatikabehandlingen är avslutad just nu enligt plan. Jag har biverkningar, är lite låg i mitt stämningsläge och trött ofta. Längtar till livet, efter människor jag tycker om och trivs med både privat och i arbetet. Att orka och få göra det jag vill och gillar. Det jag oxå vet idag är att 15/4 ska jag på återbesök t Örebro. Då blir det en sån PET-CT röntgen igen. Sån med isotoper, om ni minns!? Jag minns det kan jag lova. Den kommer dels att visa om tumören har krympt, stannat upp eller vräkt ut sina tentakler ännu mera. Jag har först rtg och sen läkarbesök samma dag. Hoppas på att inte måste stanna efteråt. OM tumören krympt tillräckligt är iaf planen att påbörja strålning preliminärt efter påsk, cirka 6 veckor och parallellt med detta få cytostatika igen 1/vecka. Under förutsättning att mina blodvärden mm fortsatt håller sig på banan och jag pallar för de biverkningar som kan komma av strålningen. Låter som jag får en fortsatt tuff vår och kanske sommar oxå. Pust nu känner jag mig helt plötsligt rätt utpumpad och det är för det jag skrivit och berättat här på min blogg idag. Tuffa besked, lång väg att vandra. Jag har viljan det vet jag och orken med även om den tryter så är jag övertygad om att den kommer när jag fått hämta mig lite till efter förra veckans behandling./ Kram och ta hand om er<3

Tassade upp imorse runt kl. 07.00 Och jag som är en ordningssam människa hade ju naturligtvis ställt om mina klockor när jag gick i säng, det där med sömnbrist sitter i än, i natt var klockan typ 02.00 vintertid när jag kom i säng! Gårdagen vill jag glömma, men jag piggade iaf på mig fram på nattkröken! Fortsatt tacksam att jag kan äta trots att magen inte är som jag vill. Jag är dock övertygad om att det är bättre att äta nåt än inte alls och även dricka. Och jag har inte kräkts en enda gång än alltid något;-) Blev lite glad när jag väl kom upp, kände mig lite bättre och vågade mig på en gigantisk kopp kaffe även om det var en hel del mjölk. Men så jävla Gott!!! Å magen klarade det relativt bra. Sen var det ju soffhäng och lite kattmys. Frulle och en dos på ett gäng tabletter förstås. Näst sista dagen med kortisonet eller som cytostatika sköterskan kallar det,städpiller,eftersom man gärna blir manisk o euforisk av doserna. Å det är lite tufft men om några dagar går det över. Som jag sagt förr,jag har börjat lärt mig hur de funkar och hur jag bara måste stå ut! Finns inga alternativ liksom. Vet ju att det går tebaxs vilket är det viktiga. Ja sen har jag ägnat mig åt kroppsvård idag, ska nog fortsätta lite till. Ni vet het dusch, smörja kroppen med go lotion och så huvudet oxå, det är torrt bland stubbet. Haha fast vet ni vad det växer och frodas även om det är lite fläckvis! Ja naglarna ska ju oxå hanteras men det får bli sen. Kanske boka tid för både nagelvård och fotvård, om jag känner för det.

Lagade mig en lätt lunch och sen bestämde jag mig för att gå ut lite grann. Inte särskilt varmt så mycket kläder och min nya scarf. Den går i grönt och blått. Passade bra till jackan, fast jag har inte bytt till vårjacka än, det är vinter och jag vill inte bli sjuk, mer än jag redan är. Tog cykeln till Hemköp och handlade. Tänkte oxå cykla och kolla på nya gardiner men orken tog snabbt slut så jag åkte hem istället. Det är det här som kan bli så jobbigt, att orken liksom bara rinner ur mig så snabbt! Då kommer det svartas svarta, jag blir arg och lessen och vill skrika#fuckcancer# och springa ifrån alltihopa. Jag är van att ha ett driv o nu känns det som det är borta för alltid:-( Usch! Hur som helst jag kom hem och pusta ut.

Å nu har jag fått ett akut sug efter ugnsgratinerad falukorv å pärer, så korven är i ugn och potatisen puttrar på spisen! Blir gott med riktig husmanskost och en stor kaffe m mjölk på det. Resten av kvällen ska jag försöka njuta av det förlängda ljuset ute och dessutom sätta mig in i det här med meditiation som ska kunna hjälpa mig att få ner den fortsatta höga pulsen. En rekommendation från sjuksyster, så då kanske kanske jag testar. God söndag kväll på er/ Kram

Så var det med det. Fick en ok natt med skapligt med sömn, jag är tacksam för det. Nu varit uppe några timmar och tråkigt nog är jag betydligt mindre pigg idag. Trots att vi är många som håller tummar å tår räckte det inte riktigt, fast fortsätt hålla kanske de far åt helvete extra snabbt. Just nu är det liksom krig i kroppen å det friska ska segra. Tumörområdet tycks driva en kamp samtidigt som övriga delar bråkar på sitt sätt. Lite brinnande känslor i munnen, det är nåt nytt iallafall,fast hade gärna sluppit! Har ätit frulle och en sak har jag lärt mig när magen protesterar, i med några salta pinnar eller några chips, det stillar en stund faktiskt. Å så gäller det att upprätthålla vätskebalansen. Det är så mycket att tänka på, så många måsten och hantera när biverkningarna trycker på. Å idag är inte blodtrycket särskilt bra heller. Nä fy skitlördag:-( Nu blir det en timme i taget, öppnat alla balkongdörrar så jag iaf kan känna vårluften! Typiskt nog blev jag just bjuden på grillparty t kvällen men det är ju inte att tänka på i dag. Nä nä jag får nöja mig med vatten, chips,å nån soppa! Tur att jag har en ny bok så jag kan fördriva tiden. Å förhoppningsvis med en mycket mycket god vilja kan jag mot kvällen ta en promenad i mina närmaste omgivningar. Önskar er en fin vårdag! Å glöm inte att ställa om klockan inatt och att bidra till Earth Hour kl.20.30/ Kram