28 januari 2014,ett datum som jag för alltid kommer förknippa med djävulen och allt den ställt till med och förändrat i min verklighet och i mitt liv. Idag är det 14 juni och nu är ju planen att jobba mig tebaxs till vardagen, kliva av cancerbussen och fokusera på en självläkande och helande process. Allt jag varit med om, allt jag utsatts för å stått ut med ska jag nu hantera och förhålla mig till. Önskar ibland att jag hade en sån off och on knapp. Tyvärr ser livet inte ut så och vardagen öppnar heller inte upp för en sån enkel lösning. Nä nä, utan nu är det små steg tebaxs och en sak och en dag i taget som gäller. Min kropp är skadad och den läker ju inte på några dagar. Psykiskt har jag oxå en hel del att ta hand om. Att få ett cancerbesked sätter ju sina spår på många sätt och ingen som inte behövt utsättas för det kan, enligt min uppfattning,riktigt förstå vad det innebär. Klart många kan förstå lite om hur det är att ha döden och djävulen som hänger över axeln 24 timmar om dygnet. Men smärtan, ångesten och paniken som hänger med, nä det är vi cancersjuka förunnade att stå ut med:-( Jag är absolut tacksam, berörd och glad att så många i min omgivning har stöttat mig på behandlingsresan. Några har funnits vid min sida hela tiden. Även om de inte alltid varit fysiskt närvarande, har jag känt ett massivt stöd och en tro på att jag ska klara detta! Att ta mig igenom en mycket tuff,krävande och stundom jävligt jobbig behandling det har nog de flesta trott,så även jag. Men jag är övertygad om att tack vare att jag är den jag är,att jag lever i övertygelsen att tankens makt kan försätta berg har varit den viktigaste faktorn som gjort att jag är där jag är just idag!

Det jag vet nu är otroligt mycket om sjukdomen cancer, en hel del om mediciner, om hur svensk sjukvård fungerar när det är som bäst likväl som när det fungerar mindre bra. Jag har oxå lärt mig en del om mig själv, vad som är värt nåt för mig i livet och vad jag värdesätter i mitt liv. Delvis andra perspektiv på olika saker och framförallt hur jag inte vill vara och mitt ego har förmodligen förändrats. Då menar jag att det är över och slut med att allt som oftast sätta andras välmående före mitt eget! Jag som de flesta andra, även om en del inte behagar tillstå det,står mig själv närmast, så det så! Det här betyder naturligtvis inte att min empatiska sida har ramlat av utan mer att JAG är oxå viktig och betyder nåt för andra, att jag oxå behöver bekräftelse och sympati hur tuff utsidan än kan verka! Thats life;-)

Att vara i cancerbubblan har varit som sagt ett helvete och nu väntar vardag och verklighet. Resan är ju långt ifrån över om nu någon trodde det!?!? Jag är som sagt färdigbehandlad och det betyder inte mer än att jag har fått den behandling som är möjlig när man som jag har diagnosen avancerad livmoderhalscancer. Det finns, inte idag i vart fall,någon ytterligare behandling att tillgå. Jag vet inte heller hur frisk jag är eller någon prognos för framtiden. Däremot vet jag, att min kropp tagit emot och svarat positivt på behandlingen. Om fyra till sex veckor kommer ju återbesöket och isotop röntgen, då tror jag att jag får veta, vad försvann och vad blev kvar av djävulen. Det jag förstått är att det är tveksamt att jag blir 100% frisk, cancer är ju som en kronisk sjukdom. Det är sällan exakt allt av sjuka celler försvinner för gott. Däremot kan det vara så att djävulen förhåller sig passiv och jag inte drabbas av återfall i cancersjukdomen, då blir jag friskförklarad om 5 år! Skräckscenariot är ju förstås att det kommer ett återfall och allt jag stått ut med börjar om. Men dit ska jag inte!!!!!!!

För dagen kämpar jag ju med biverkningarna,de kommer ju att störa lång tid framöver. Å det är fortfarande så att det inte är mycket jag kan göra åt de. Den enda biverkan som syns är ju hårbortfallet,å det är ändå nåt jag inte stör mig nämnvärt på. Håret har ju kommit tebaxs och ser ut att växa rejält! Blir nog bra;-) Resten av kroppen lider ju av muskelvärk, urinträngningar,dålig kondition,magbesvär och halvtaskiga blodvärden mm... Å så en njure! Sammantaget alltså fortfarande en skitkropp:-( Å så min hjärna då som behöver tas om hand och mitt själsliv oxå. Allt det har jag en plan för men just nu unnar jag mig att bara vara! Ta dagen som den kommer,leva på mina villkor och mig själv först! Å det är jag värd så jävla mycket värd!!! Till sist skulle jag vilja dela med mig bild på de som absolut varit de mest viktiga personerna på min cancerresa och som jag aldrig kommer att kunna tacka nog,mina föräldrar och storebröder,de gjorde mitt tillfrisknande möjligt och jag älskar dem mest på denna jord<3 Puss o kram!