Idag kom jag ner till Örebro i God tid. Tog ju det säkra före det osäkra tåget eftersom jag idag hade mitt avslutande behandlingssamtal. Sov ju lite knackigt inatt,kanske för jag var aningen orolig inför detta planerade samtal. Detta innebar ju att jag sussade gott på resan ner! Hur som helst,jag checkade in strax före lunch på hotellet. Vackert väder så jag hade inte lust att hänga på rummet utan strosade ut å köpte en sallad som jag sen avnjöt i parken vid Örebro Slott. Kände mig lugn och tillfreds. Knallade sen till sjukhuset och satt mig å vänta på läkaren. Behövde inte vänta länge!

Kom in enligt bokad tid och det avslutande samtalet tog typ tjugo minuter. Jag hade förberett lite frågor och så här i efterhand vet jag faktiskt inte om jag är så mycket klokare. Å andra sidan visste jag ju att ingen skulle kunna berätta för mig hur frisk jag är, har behandlingen haft förväntad effekt el vad?? Så budskapet är: jag har fått den behandling man brukar få utifrån min diagnos och den effekt som kan konstateras är att djävulen krympt,men den är inte helt borta! Min kropp fortsätter stöta bort den med hjälp av strålning och cellgift. Och om cirka fyra veckor kommer jag kallas till återbesök där jag ska genomgå en ytterligare PET CT och då kommer jag att få mer konkret svar om fortsatt förlopp. Självklart lever jag i tron att jag är så frisk som är möjligt utifrån utgångsläget,och framledes blir det uppföljande kontroller var tredje månad år ett, sen glesare kontroller. Och om jag blir 100% fri från cancern dröjer det ju fem år innan jag isåfall blir friskförklarad. Så nu ska jag återgå till det normala men saker å ting kommer att ta tid. Framför allt för kroppen att läka och bli hel igen. Och förstås att jag inte får ett återfall i cancersjukdomen. Dessutom vet vi ju att njuren fortfarande inte fungerar,men jag behöver inte göra nåt med den. Den får ligga där den ligger tills vidare. Är ju inte i vägen liksom;-). Å blodtrycket ska hanteras på mitt hemmasjukhus.

Trodde jag skulle jubla efter dessa besked men just nu känner jag mig rätt tom å vilsen. Har ju kämpat så jävla hårt hela våren och ofta mått så dåligt på olika vis och haft perioder av omfattande trötthet mm. Jag tror det blir kämpigt för mig att samla ihop mig,läka såväl fysiskt som psykiskt. Å att jag måste få komma hem, släppa alla tankar kring sjukdom, död och helvete. Att utgå därifrån och hitta fokus framåt. Jag hyser förstås förhoppningar att omgivningen förstår å inser att jag inte riktigt är mig själv än,bara för att behandlingen är klar. Nu börjar ju nästa etapp liksom. Cancern har berövat mig ett knappt halvår av mitt värdefulla liv och skövlat en hel del av min fysik och min mentala styrka och kraft. Så därför kommer detta att ta tid och måste få ta tid. Just här å nu är jag trött å sömnig, så jag säger God natt för nu./ Kram