Idag kom jag ner till Örebro i God tid. Tog ju det säkra före det osäkra tåget eftersom jag idag hade mitt avslutande behandlingssamtal. Sov ju lite knackigt inatt,kanske för jag var aningen orolig inför detta planerade samtal. Detta innebar ju att jag sussade gott på resan ner! Hur som helst,jag checkade in strax före lunch på hotellet. Vackert väder så jag hade inte lust att hänga på rummet utan strosade ut å köpte en sallad som jag sen avnjöt i parken vid Örebro Slott. Kände mig lugn och tillfreds. Knallade sen till sjukhuset och satt mig å vänta på läkaren. Behövde inte vänta länge!

Kom in enligt bokad tid och det avslutande samtalet tog typ tjugo minuter. Jag hade förberett lite frågor och så här i efterhand vet jag faktiskt inte om jag är så mycket klokare. Å andra sidan visste jag ju att ingen skulle kunna berätta för mig hur frisk jag är, har behandlingen haft förväntad effekt el vad?? Så budskapet är: jag har fått den behandling man brukar få utifrån min diagnos och den effekt som kan konstateras är att djävulen krympt,men den är inte helt borta! Min kropp fortsätter stöta bort den med hjälp av strålning och cellgift. Och om cirka fyra veckor kommer jag kallas till återbesök där jag ska genomgå en ytterligare PET CT och då kommer jag att få mer konkret svar om fortsatt förlopp. Självklart lever jag i tron att jag är så frisk som är möjligt utifrån utgångsläget,och framledes blir det uppföljande kontroller var tredje månad år ett, sen glesare kontroller. Och om jag blir 100% fri från cancern dröjer det ju fem år innan jag isåfall blir friskförklarad. Så nu ska jag återgå till det normala men saker å ting kommer att ta tid. Framför allt för kroppen att läka och bli hel igen. Och förstås att jag inte får ett återfall i cancersjukdomen. Dessutom vet vi ju att njuren fortfarande inte fungerar,men jag behöver inte göra nåt med den. Den får ligga där den ligger tills vidare. Är ju inte i vägen liksom;-). Å blodtrycket ska hanteras på mitt hemmasjukhus.

Trodde jag skulle jubla efter dessa besked men just nu känner jag mig rätt tom å vilsen. Har ju kämpat så jävla hårt hela våren och ofta mått så dåligt på olika vis och haft perioder av omfattande trötthet mm. Jag tror det blir kämpigt för mig att samla ihop mig,läka såväl fysiskt som psykiskt. Å att jag måste få komma hem, släppa alla tankar kring sjukdom, död och helvete. Att utgå därifrån och hitta fokus framåt. Jag hyser förstås förhoppningar att omgivningen förstår å inser att jag inte riktigt är mig själv än,bara för att behandlingen är klar. Nu börjar ju nästa etapp liksom. Cancern har berövat mig ett knappt halvår av mitt värdefulla liv och skövlat en hel del av min fysik och min mentala styrka och kraft. Så därför kommer detta att ta tid och måste få ta tid. Just här å nu är jag trött å sömnig, så jag säger God natt för nu./ Kram

 

Rosita

10 juni 2014 16:07

Du är klok som tillåter att det får ta tid att läka, både kroppsligt o själsligt. Det viktigaste först o det är du. "Sitt ner i båten" du vet.

lotten67

10 juni 2014 20:36

Haha Rosita! Till slut fattade jag att även jag måste "sitta ner i båten". Kram

 

Annika P Å

10 juni 2014 20:16

Självklart ska du både ta och få den tid du och din kropp behöver för återhämtning. Jag kommer personligen åka ner och ta dig i örat om du hoppar på det "andra" tåget för tidigt!! Tids nog får du din beskärda del av denna verklighet också! Kramar i massor! <3

lotten67

10 juni 2014 20:59

Haha! Du är välkommen darling! Puss å kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom den då, den här känslan som jag bävat för. Något är uppenbarligen fel hos mig. Jag som känt eller faktiskt känner mig frisk. Kurvan avseende min fysik har pekat uppåt under rätt lång tid om jag får säga det själv. Har ju ägnat mig en del åt fy...

Jajamän, nu är jag i hamn! Iallafall så nära jag kan vara i detta nu? Några av er kanske noterat eller lagt på minnet att besök på ÖUS skulle ske 7/1. Sagt och gjort,biljett bokades och klockan ställdes på 05.00 för att jag skulle ha god tid på mig ...

Det här året lider mot sitt slut,äntligen! Aldrig har väl ett år känts så långt....Ett år som inte blev som jag tänkt eller hoppats på. Ett år fullt av smärta,ångest,oro, väldigt mycket illamående dessutom. Men också fyllt av tro,hopp och glädje. Ald...

Av de orden möttes jag igår när jag gjorde ett besök på vårdcentralen. Det är ju inte så ofta jag behöver gå dit numera så det värmde fint att få lite bekräftelse på det jag tror mig känna själv. Jag mår rätt bra nu med. Kroppen fortsätter svara posi...

Joråsåatt....tiden fortsätter gå och jag hänger med! Sitter nu med adventsfrukost och kollar nyhetsmorgon Söndag. Det är även kattens dag idag, så det ska förstås firas. Mina fyrfotingar ska få räkor till middag, fint ska det va? Ute är det mörkt,lit...