Gissa om jag blev glad igår!? Surfade lite sådär planlöst och vips hittade jag en grupp vid namn cancertjejer. Ansökte och blev antagen, Yeah! Här vimlar det av cancersjuka, före,under och efter behandling. Vilka kämpar och överlevare. Jag blev positivt överraskad och varm i hjärtat. Kände mig välkommen och som jag äntligen hittat nånstans där vi alla är lika men ändå så olika. Tog inte lång stund så visade det sig att jag hade medsystrar väldigt nära, geografiskt oxå. Fick oxå tips om att vissa landsting erbjuder en vistelse på olika rehabiliteringshem efter avslutad behandling. Det ska jag forska vidare på! Det blir i vart fall ingen utlandsresa på ett tag eftersom jag har sol och badförbud:-( Jag får se framemot den typen av resa nästa vår förhoppningsvis! Så som ni förstår är det just nu lite jobbigt med värmen!

Jag har dock en strategi och den går ut på att jag varannan dag solar korta stunder å då bara ansikte å armar. Väl insmord i rekommenderad solfaktor dvs inget trams som ändå inte skyddar! Å så tänker jag på. Hur mycket jag solat genom åren, den katastrofala ökningen av malignt melanom å det vill jag ju undvika! Så då känns det bättre;-) Ser ju på sociala medier hetsen att bli solbränd svämmar över...jag har själv varit där så jag vet hur det funkar! Å så sommarhetsen av att hinna göra allt på semestern...å jag är i fasen av att vara tacksam för att jag varje dag kommer upp, orkar leva och få ha det stillsamt! Är glad att jag trivs hemma, inte är beroende av att hela tiden måsta ha nån sysselsättning. Tror baske mig mina bokstavskombinationer har stillat sig..Hm åtminstone nu;-) Så jag fortsätter ta det lugnt, gör små utflykter på hemmaplan och njuter av att för tillfället må rätt ok.

Det är benen som fortfarande är tröga:-( men nu har jag låtit mig inspireras av Niclas Wahlgren ni vet,funkar för mig VitaePro;-) så det ska testas. Kan ju inte bli sämre tänker jag!

Hur som helst hoppas jag ni har en fantastisk sommar och njuter av det ni tycker om och trivs med. Att ni inte dras med i den där semesterstressen som finns lite överallt! Själv firar jag faktiskt idag en månads behandlingsuppehåll. Gör mig stolt, än är jag på benen och för det mesta är livet mitt fantastiskt och det är det som betyder mest för mig!/ Kram

God förmiddag! Var några dagar sen jag bloggade så nu kände jag att det var dax för några rader. Jag startade ju bloggen främst för att ventilers och skriva av mig allt som händer å sker under min sjukdom. Ja ja jag vet att jag fortfarande är sjuk, men ibland jobbar jag hårt på att tänka att jag är frisk och att allt är som vanligt. Det är ju tyvärr så att jag lyckas inte riktigt ta mig förbi det där med sjukdom, biverkningar och ibland en del ångest som inte alltid är lätt att släpa runt på. Min ryggsäck är ju liksom full och jag vill och behöver inte mer skit nu! Vill komma till nivå tio på min må bra skala men vägen dit är fortfarande krokig och t om lite stenig och taggig:-( För dagen är nivån kanske sex el sju. Så det innebär att det är en bit kvar vilket kan göra mig frustrerad,förbannad och lite lessen.

Jag inser ju faktiskt att det man sa under behandlingsperioden, att när jag avslutar planerad behandling och kommer hem börjar nästa process. Å det stämmer himla bra. Jag känner själv att det är lite kvar innan kroppen och knoppen håller ihop och funkar tillfredsställande. Men samtidigt är det att kämpa på och se de små framstegen som nåt positivt. Det som varit påfrestande denna vecka var när jag i fredags märkte en förnimmelse av smärta i tumörområdet! Ni fattar va!?!? Då drog alla tankar igång..snabbt som ögat! Jaha nu så har den jäveln sovit klart och bestämt sig för att återuppstå. Vad gör jag?? Ringer nånstans, trycka i mig nåt smärtstillande och låtsas som det inte finns?? Nä det går ju inte. Så jag valde att distrahera mig med praktiska göromål och bestämde mig för att detta handlade om att kampen och cytostatikakriget måste få rasa ut! Det onda klingade av och det var ju långt ifrån så ont som det varit tidigare så något smärtstillande var inte aktuellt. Men det var ändå en pärs och en påminnelse om att än är jag inte i mål!

För övrigt har jag haft en bra vecka. Gäller ju att hitta på saker å få tiden att gå. Köpte mig ett bokpaket som jag börjat beta av. Har oxå hunnit med lite luncher på stan och ett arbetsplatsbesök som innefattade massa kramar och en fiskrik smörgåstårta. Men bara så ni vet, jag åt den iallafall. Sista dagarna har ju som ni säkert märkt,sommaren kommit till oss. Å även om jag inte ska vara i solen, i vart fall inte stillasittande, njuter jag på balkongen, delvis under parasollet. Tur jag har min lilla oas;-)

Igår deltog jag i Hudiks första Prideparad! Viktigt för mig att ta ställning och min övertygelse om människors lika värde och rätten för alla att älska vem och vad var och en själv vill! Blev en dag fylld med värme, många kramar och mycket kärlek! Mina ben å fötter uppskattar dock inte den där marschen från igår så idag är det benen i högläge och bara njuta av en fin sommardag och en god bok! Önskar er alla en fin fortsättning på sommaren/ Kram på er<3

Just precis så känns det idag. Min vana trogen dvs.full fart framåt försöker jag stå på framåt! Ni vet så där tuta å köra;-) Å vad händer då tror ni!? Jo då kroppen påminner mig, lite sådär elakt, nä nä Lotta,vi är inte redo att köra på full gas, växla ner och backa igen. Fatta hur tjatigt det kan vara. Det innebär ju oxå att jag får en hel del tid att tänka och känna efter hur jag mår,såväl invärtes som utvärtes! Och just idag mår jag rätt ok, bara ben och höfter som är stela! Jag tror ibland att jag blivit ledbruten,å det har jag ju på ett sätt förstås! Det vet vi ju vid det här laget, cellgiftsbehandling innebär ju bland annat taskig benmärg och krig ikroppen vissa stunder. Jag är tacksam att det inte är krig hela tiden!

Men fy fasiken, ibland är det,för mig så svårt så svårt att acceptera allt som följt med denna djävla skitsjukdom. Tankarna far ibland till att hur kommer det sig att just jag drabbats? Det betyder inte att jag tänker att någon annan skulle ha drabbats det betyder däremot att olika falla ödets lott:-( det kallas livet lixom! Alltså fortsätta tänka positivt, använda all tid till återhämtning och ta hand om mig så gott jag kan och förmår. Det är det som är det primära fortfarande. Å det går som ni förstår bättre vissa dagar. Hade ju lite jobbigt fred och lördag, sen vände det igen. Den här berg å dalbanan jag är i är ju så. Vissa dagar riktigt pigg å andra lite mindre pigg. Fast ingen ska tro att jag ger upp! Nä nä så länge jag inte vet nåt annat är jag fortsatt så frisk jag kan bli!

Igår var jag på stan och just då kände jag att det brände till i min hjärna! Jag ville skrika lite men naturligtvis gjorde jag inte det. Men så här är det, jag vill INTE ha min peruk å helst inte någon annan huvudbonad heller. Men ibland funderar jag på att sätta en post it lapp i pannan! Märkt med:jag har cancer och för att bli frisk offrade jag mitt hår,frågor på det?? Å jag tror inte jag inbillar mig att en del glor som de aldrig sett en människa med lite grått och vitt väldigt kort hår förut! Själv tycker jag ju att det börjar bli typ en liten liten frisyr! Å jag slutade ju bry mig för länge sen om detta hår. Det kommer ju tebaxs! Men som sagt en del tror väl jag är en Alien som hamnat fel;-)

Så nu fick jag gnälla lite! Det är jag inte särskilt bra på men det där var ju ett rätt bra försök,om jag får säga det själv! Ja ja Hur som helst för dagen har vi äntligen fått lite sommar i Hudik. Jag har haft lite brunch gäster och vi intog brunchen på balkongen. Riktigt härligt. Jag hängde förstås under parasollet men härligt att sitta ute å käka! Nu är det ju snart dax för middag och den kan jag oxå käka ute. Så välkommen sommar!/ Kram