Ja tänk jag fick fylla 47 år i fredags! Det trots mina tvivel under våren att jag faktiskt skulle få leva lite till. Ni vet-cancer=döden, snabbare än jag anat. Även om vi alla ska dö och inte vet när, så är ju livet. Men när jag fick min diagnos var det ju som Hej då livet och Halloj döden typ!! Nu såhär dryga halvåret efter och en resa i cancerträsket har t o m jag fattat att just den här gången fick jag chansen att ta fighten och kämpa för livet lite till. Fighten är ju inte över men i dagsläget vet jag inget annat än att att tumören inte uppvisar någon pågående aktivitet och att min kropp fungerar relativt skapligt. Å det är där jag är, här å nu.

Idag kom jag på mig själv med nåt som bara poppade upp i min hjärna! Nämligen att just idag mår jag för jävla BRA!! Känner mig pigg,glad och lite lagom sprallig. Å det är ett bra tag sen jag hade de känslorna så även om det är bara idag skiter jag i det!! Så underbart å fantastiskt liksom, nästan så jag borde fira eller hur!?!? Eller förresten det har jag ju gjort i flera dagar kom jag på. Inledde ju födelsedagen med fin frulle dvs kaffe,linfröolja och Blutsaft;-) fina grejor det! Sen uppfräschning av lyan och bakade oxå en tårta! God som fasiken blev den. Mot kvällen kom några fina människor till mig och så gick vi på Robertos där jag blev bjuden på mat och fick present. Efter maten gick vi tebaxs till lyan och hade tårtkalas i en underbar sommarkväll på ballis. Mådde fin fint! Igår kom det gäster igen så jag bakade kladdkakemuffins för att dryga ut tårtan;-) Blev gofika å mer presenter. Jag vill ju inte ha presenter men jag blir alltid glad om jag får några! På kvällen igår åkte vi till badstranden med fika. Doppade fötterna i vart fall. Hur mysigt som helst och avslutade med lite lördagsgodis.

Idag kom jag ju på att denna vecka som gått har jag varit rätt aktiv på olika vis och inte känt mig så trött heller. Kroppen verkar ju oxå må bättre, benet skapligt nu. Tänk det går ju framåt..önskade att knoppen oxå funka men kanske det kommer det oxå. Eller det gör det ju naturligtvis! Hur som idag blev det slappsöndag med cykeltur på affären, en stund i solstolen och planering inför nästa veckas gårdfest här hemma. Kul, nåt mer att se framemot. Jag har oxå kostat på mig en resetidning idag. Även om jag inte tänker åka just nu är det skoj att läsa om nya resmål och resetips. Kvällen närmar sig nu men fortfarande skönt här på ballis. Nu laddar jag ju för två arbetsdagar till veckan, ett förhoppningsvis dags besök av Ullis och så kiropraktorbesök ska hinnas med. Wow jag är på G!/ Kram

God kväll på er! Dagarna går och jag får på nåt märkligt sätt tiden att gå. Ibland blir jag förvånad själv över det. I det där livet före cancern hade jag i princip aldrig tid att reflektera över hur jag skulle få tiden att gå..det var då det. Numera gör jag saker lugnare, unnar mig pauser och sprider på aktiviteter över tid. Det är ett ganska stort jobb för mig att hålla tillbaka och kräver energi. Å andra sidan säger kroppen stopp om jag liksom hoppar över att ta det lugnt. Samtidigt upplever jag att det är helt ok att skynda långsamt och att jag på sikt nog kommer att trivas med det oxå. Fast lite lätt att glömma i vissa lägen.

Efter att ha arbetstränat i måndags har jag märkt att den sk.arbetshjärnan börjat vakna till liv. Det känns liksom oundvikligt att hålla jobbet ifrån mig. Finns ju en del att göra, fundera på och planera för. Jag vet mycket väl att jobbet väntar på mig och att min chef inte pressar mig på nåt sätt,snarare tvärtom. Det är ju mest jag själv som hamnar i tvivel på en massa saker och på min förmåga och kapacitet. Nog jobbigt är det!!

Igår hade jag en bra dag, städade lyan och unnande mig lite vila. Kvällen ägnade jag åt social träning och god mat på lokal. Jag gillar ju att äta ute och nu när maten ånyo smakar mums är det ju än bättre! Idag har jag ägnat mig åt mina blommor såväl ute som inne. De behöver oxå,precis som vi omvårdnad och lite pep talk;-) fast mina blommor är, om jag får säga det själv, rätt fina! Efter det har jag varit på stan och passade på att helghandla lite oxå. När jag cykla hem blev himlen svart och det föll regn. Jag blev, förmodligen för första gången i mitt liv, riktigt glad att det börja regna! Det trista är att det bara småduggar fortfarande:-( hoppas på ett litet skyfall å åska så luften blir klar igen. Jag hade nu tänkt baka en tårtbotten, eftersom jag fyller år imorgon. Jag firar inte min födelsedag nåt särskilt men en tårta vill jag ha. Å det känns riktigt kul att få baka, det har jag knappt gjort under senaste halvåret, så jag har lite att ta igen på den fronten, så det så! Vi ses och hörs/ Kram

Igår var det då dax. Återgång till arbetet efter sex månaders frånvaro. Hade en hel del fjärilar i magen och naturligtvis massa tankar. Vad förväntas av mig? Tror/tänker kollegor att jag kommer tillbaka å liksom kliver på direkt dvs kör i 150 knyck från dag ett,att mitt tidigare rätt starka engagemang för verksamheten fortfarande brinner lika mycket osv.. Jag tror att mycket av funderingarna sitter i mitt huvud å de försvinner liksom inte bara för att jag sätter foten på kontoret. Det funkar inte riktigt så, i allafall inte för mig. Jag har oxå en viss oro för att jag inte pallar, Hur gärna jag än vill. Den behöver jag oxå lära mig att förhålla mig till samt den där bitvis gnagande känslan att cancern kan greppa mig igen, snabbt som ögat!

Sagt å gjort åkte de 13 milen på jobbet i fortsatt värme. Kom på plats och på mitt rum möttes jag av en fin välkomstbukett på bordet. Å va jag blev glad! Sen lite kramar och tjatter. Jag hade bestämt att vid morronmötet berätta lite kort om min aktuella status och rehabiliteringsplan. Det gjorde jag oxå och försökte vara tydlig med att detta är ett test för mig och att återgång i arbetet kommer att ta tid! Vare sig jag vill eller inte typ! Möttes av fina ord å ett stöd som känns bra. Sen får vi se vart det tar vägen.

Dagen gick sen av bara farten och jag åkte bara med. Fokus på arbetsgrupp, planering och kommande förändringar. Märkte ganska snabbt att mitt jobb nog sitter i ryggmärgen å inte har jag glömt så mycket som jag trodde heller;-) Blev trött men inte konstigt när det var 34,8 grader ute!

När jag kom hem reflekterade jag lite över dagen och jag tror att fixa arbetsuppgifterna blir nog inga stora bekymmer däremot tror jag att det faktum att vara på jobbet, i ett sammanhang, med typ tjugo andra blir jobbigt i början. Jag är ju aningen ljudkänslig och har lite koncentrationssvårigheter sam lite sviter fysiskt som påverkar mig en hel del. Det lär nog ta tid innan jag är 100% återställd och kan fungera tillfredsställande. Sen är det kalla fakta att jag nog inte kommer att ha ett lika starkt engagemang som förut, utan istället prioritera mig själv och inte viga livet åt jobbet. Å det är rätt tänkt har jag bestämt!

Å nu är jag ledig igen och hinner smälta alla intryck från gårdagen i min takt. Blir lite av varje dessa dagar och nästa vecka testar jag att arbetsträna två dagar och det känns bra. Ha en bra vecka oavsett ni är lediga eller är på jobbet/ Kram

Jo så är det. Min älskade Felix har kommit hem å ordningen är återställd;-) Jag upphör aldrig att förvånas av dessa djur. De är precis som vi människor överlevare och kämpar även de! Felix har varit på rymmen förut och då har jag hittat honom, denna gång hittade han hem själv, bara det är ju en bedrift! Felix är ju inte van att vara ute numera, han är ju liksom omskolad till innekatt.

Hur som helst, inatt var jag uppe till typ 01.00 och hade som vanligt,varit ute på en sen runda å letat katt, dock utan framgång. Jag somnade rätt fort men vaknade med ett ryck 02.23 å tyckte absolut jag hörde ett jamande/bräkande ute på gården. Jag flög upp som skjuten ur en kanon;-) glömde helt bort de stela benen! Kastade mig ut på balkongen i bara mässingen och kikade ut och där nere sitter han, thé one and Only liksom. Savannah såg rätt chockad ut över mitt tillstånd. Jag tänkte, nu gäller det att du snor dig Lotta, man vet ju aldrig han kanske springer iväg igen ju! Jag slet upp min ytterdörr, tur jag kom ihåg att ta med nycklarna, annars hade vi blivit utelåsta oxå. Å jag lovar så snabbt har jag aldrig tagit mig ner för trappen, rycker upp dörren å då...ingen katt på bron. Fast jag hörde han så jag hittade honom runt hörnet!

Å tänk när jag lyfter honom spretar hans tassar åt alla håll, knäppgök, då ska han inte in. Blev en kort brottningsmatch som jag vann nästan på knock;-). Men vi kom in och han kastade sig faktiskt först över vattenskålen och sen lite krubb. Savannah satt avvaktande och iakttog den stores framfart och efter en stund gick vi i säng. Dock var i varje fall jag aningen uppskruvad så inte kunde jag sova! Men blev några timmars vila och nu är allt som vanligt igen. Kissarna är där de skall vara och matte tänker ha en skön relaxsöndag. Å imorgon börjar allvaret igen, Yeah!!!/ Kram

Jojomänsan, jag som i princip aldrig testat hälsokostprodukter har nu tillåtit mig att vidga vyerna och fortsätta ha öppna sinnen. Känner att jag blir lite desperat när jag varje dag upplever att jag har ont nånstans i min fortfarande sargade kropp. Smärtor kommer å går,och jag har ju tidigare knappt upplevt några smärtor innan jag blev sjuk. Det som, ni redan vet,besvärar mig mest är onda ben och då framför allt vänster Ben och fot. Jag upplever inte att jag är svullen eller röd, så lymfödem tyder det inte på. När jag var i Örebro tyckte ju läkaren att det påminde om falsk ischias, jo det finns nåt som heter så. Mina symtom skulle kunna tyda på det, samt det faktum ni vet med taskig ledvätska och Östrogenbrist!

Så nu har jag övergett försöket med VitaPro, det hände absolut inget med det försöket. Jag knallade istället till hälsokostbutiken och införskaffade kallpressad linfröolja och för att om möjligt bibehålla min just nu godkända blodbild köpte jag Blutsaft. Bägge preparaten är godkända av min behandlande läkare, jag vill ju vara så säker som möjligt att det är ok att inta hälsokost utifrån min status och diagnos. Jag kan berätta att Blutsaften smakar ok men linfröoljan smakar typ fisk:-( å andra sidan jag är rätt van efter detta halvår i cancerbubblan, gapa å svälj. Allt handlar om att kan jag hitta i vart fall lindring för mina besvär är det mycket värt! Är lite annorlunda för mig, när jag shoppar numera sker det främst på apotek och nu oxå hälsokostbutiken! Fast jag hinner med lite annan shopping oxå. Å apropå lindring har jag dessutom kontaktat en kiropraktor för första gången i mitt liv! Detta utifrån benet, så idag blir det premiärbesök får vi se vad det kan ge, förhoppningsvis nåt bra!

Sen jag kom hem efter läkarbesöket känner jag mig lite lugnare och har haft några bra dagar. Hunnit med luncher på stan, biblioteket, lite läsning och framförallt letat katt. Eftersom min Felix tydligen lessnat på inomhustillvaron hoppade han från balkongen och ut i det fria. Typiskt, försvinner ett problem kommer nästa. Fy fasiken år 2014 har inte varit snällt mot mig:-( Felix har tråkigt nog inte dykt upp, jag har gjort det jag kan just nu. Annonserat i lokalpress,lagt in annonser på nätet,kontaktat kattsamariten. Är ute typ 3 gånger om dagen och kvällen å letar honom...jobbigt med ovissheten och min andra katt sörjer och har det långsamt. Men vi fortsätter leta och lever på hoppet, som vanligt!

Så nu stundar helg igen, min helg ska fyllas av mental förberedelse inför återgång till jobbet på måndag! Vi ska oxå leta katt förstås och nån god mat och social samvaro ska hinnas med. Vädret är ju fortsatt ok så cykelturer borde funka! Önskar er en fin helg och glöm inte att vara snälla mot er själva/ kram

Jajamän blev en lång dag igår och jag tog lite sovmorgon. Vädret tillät ju det,äntligen lite svalare,tack för det! Jag klev alltså upp 05.00 igår,på stela ben och med en klump imagen. Vad skulle dagen innebära,Hur skulle det gå å skulle jag som planerat komma hem igen?? Många frågor och många tankar blev det. Åkte iväg på tåget och inga förseningar. Landade i Örebro klockan elva,nu var klumpen om möjligt ännu större.Gick den välbekanta vägen till sjukhusområdet och just då kändes det ju som jag nyss varit där. Fast det var ju sju veckor sen ungefär.

Började med att gå på lab för att ta de sedvanliga blodproverna. Lite intressant och få veta om kroppen hämtat igen sig, framförallt med tanke på att jag på ett sätt känner mig rätt pigg och på ett sätt ffortfarande kan känna mig klen och sliten. Å tänk provtagningen gick som en dans,de hittade ett kärl snabbt som ögat och det är ett gott tecken. Puh, ett hinder ur vägen. Efter det var det dax för lunch och jag gick min vana trogen på sjukhusets café och åt lite mat. Jaha två timmar att slå ihjäl innan läkarbesöket så jag letade mig ut på området och försökte njuta av sommaren men aningen rastlös så det gick sådär då;-) Klockan gick ju sååå sakta oxå men till slut var det dags att checka in på Onkologmottagningen.

Samma dam i luckan, samma personal i korridoren, träffade en av sjuksystrarna som assisterade vid de där helvetes brachyterapierna..ni vet när ryggbedövningen bestämde sig för att inte funka:-( Fick lite beröm för min minimala solbränna oxå. Så äntligen kom min doktor,lika glad som vanligt. Ja då så var det dax och det första hon säger när vi kommer in på rummet är: men Lotta,va otroligt snygg du är i ditt nya hår!!! Tack för det då, gjorde ju att jag slappna av lite! Sen fick jag berätta hur jag haft det, Hur jag mår och har mått osv. Ställde frågor kring min värk i Ben o rygg, om brännande höfter och viss känning i underlivet. Hon var tydlig med att det inte skulle bli någon röntgen idag. Hon är uppenbarligen övertygad om att det ska ske senare då behandlingen har haft effekt och det tar tid att se resultatet. Tumörer dör tydligen långsamt.....

De svar jag fick var iallafall att mitt onda i leder och muskler torde bero på att i samma stund som jag började strålbehandlingen kastades jag in i klimakteriet. Det har fått till följd att min kropp inte längre producerar Östrogen och då kan dessa besvär uppstå, samt det faktum att kroppens slemhinnor torkats ut och ledvätskeproduktion försämrats. Hon beskrev det som om att jag kan välja att äta Östrogen eller försöka lära mig att stå ut med det onda... Hm riskerna med Östrogen är ju bland annat att det ökar risken för blodproppar och vissa cancersorter äter hormoner och kan öka risken för att nya cancerceller växer. Så just nu valde jag bort det! Ska jobba på att hitta ett sätt att förhålla mig till det onda istället!

Därefter genomfördes en grundlig gynekologisk undersökning samt vaginalt ultraljud. Allt ser bra ut, smulan läker fint och slemhinnorna har vaknat till liv. Genom ultraljudet kan man se att tarmarna fungerar tillfredställande och att det inte pågår någon aktivitet i tumörområdet. Tumören är inte borta men har fortsatt minska i omfång!! Yes!! Jag är mycket väl medveten om att detta inte innebär att jag är frisk men det innebär att jag fortfarande har kommandot och att tumörhelvetet fått sig några rejäla törnar. Å bara det känns himla bra och jag behöver inte återuppta någon behandling. Jag blev så lättad och glad så jag nästan skuttade ur gynstolen!!!! Alltså nu gäller för mig att jobba med mig själv, mitt förhållningssätt till att på ett sätt leva med cancer och ändå leva som vanligt. Det är ju oundvikligt att tankarna går åt massa olika håll, men just där tänkte jag, jag MÅSTE lita på läkaren och hennes bedömning av aktuell status och hoppas å tro att det fortsätter åt rätt håll. Alternativet tänker jag inte ens tänka på!!

Så mina blodprover visade att jag hämtat igen mig bra efter den tuffa behandlingen och njurfunktionen var det heller inget fel på. Så summa summarum är egentligen att jag mår bra, just nu leder kampen och vad som händer sen det rår inte jag över och nu är det mycket mentalt som behöver fortsätta hanteras och om inget särskilt uppstår blir det en ny uppföljande behandlingskontroll i oktober och då blir det isotopröntgen! Så är det att leva med cancer,mycket väntan, lyssna på kroppens signaler och ta hand om mig på bästa sätt. Finns inget mer jag kan göra nu!

Åkte iallafall hem med en mycket mindre klump i magen och log säkert hela vägen hem! Nu är nästa steg att smälta gårdagens besked och se framemot att på måndag 4/8 återgå i tjänst med mycket långsam inskolning, det har jag iallafall planerat! Vill än en gång tacka alla omkring som stöttat,lyssnat,läst och funnits när jag behövt. En lång väg fortfarande innan jag är 100% kry såväl fysiskt som psykiskt. Så en dag och en sak i taget!/ Kram

Värmen fortsätter tydligen. Jag har hela dagen väntat på åska o regn, jo faktiskt. Jag orkar inte med så mycket mer värme nu. Kikade på termometern typ 43 grader i direkt solljus. Puh.... Hoppas på att det är lite svalare imorgon när jag ska åka tåg sådär 80 mil och få träffa läkaren i Örebro. Känns både bra och lite jobbigt att åka eller rättare sagt är det ju vad som kommer fram under besöket som är lite ångestfyllt. Fast jag är glad att jag får komma dit så jag får veta vad jag har att förhålla mig till. Det positiva är att ben och höfter faktiskt känts lite bättre sista dagarna! Vilket jag är glad för så jag kunde gå på Hudikkalaset igår.

Det var en underbar fin kväll och riktigt roligt att träffa folk. Staden vaknar liksom upp när det är nåt extra som händer! Jag har ju knappt varit ute på nåt sen januari och äntligen fick jag komma ut på nåt skoj. Kan ju tillstå att det känns i kroppen och knoppen idag;-)men det är det värt! Jag vet ju inte när tillfälle till nöjen dyker upp nästa gång. Så idag går det lite trögt, å solen undviker jag. Har haft lite fikafrämmande och käkat glass. Nu laddar jag för lite matlagning och sen blir det tvsoffan. Ska ju upp klockan fem imorgonbitti så det får bli tidig kväll! Å så håller vi alla tummar och tår att det blir positiva besked imorgon. Trevlig kväll på er/ Kram

Ja nu menar jag inte att det är någon akut kris med mig utan att jag idag funderar på det här med krisens olika faser, psykologiska faser ni vet!? Det finns ju fyra faser en människa vanligtvis går igenom i samband med något slags trauma. Ibland blir vi tyvärr kvar i t.ex fas två, dvs reaktionsfasen och använder försvarsmekanismen förnekelse allt för länge. Som den amatörpsykolog jag är;-) har jag kommit fram till på egen hand att jag nog i vart fall är i bearbetningsfasen dvs fas tre numera. Jag har ju som ni som följer bloggen vet en hel del tid att tänka och reflektera över allt jag gått igenom och fortfarande går igenom. Det är ju liksom inte så finurligt ordnat att när behandlingen är klar då är jag klar, tyvärr! Det psykologiska jobbet pågår ju nu och det är rätt slitigt och väcker en hel del funderingar,jag önskade ju att det gick att snabbspola nu så jag fick vara i vardagen och må bra.

Jag påminner mig iDag om vad min behandlande läkare sa när jag åkte hem, nämligen att mitt liv och inte jag heller nånsin mer blir som förut. Hm det är nog på både gott och ont! Jag trodde nog inte riktigt på det då, men så här, sex veckor efter avslutad behandling har jag iaf delvis förlikat mig med att så är det och så blir det. Jag har ibland svårt att hitta en riktig vilja och kraft att kämpa på, jag vill absolut inte dö, men när det värker i mig och framförallt när symtom knackar på som kan innebära recidiv eller spridning är det jävligt lätt att bara sätta sig ner och ge upp. Oavsett hur stark jag är och hur mycket jag vill vara frisk så tar det emot. Kraften finns inte där Hur mycket jag än gräver! Blir förbannad och intalar mig själv att jag kan!! Å det kan jag,men jag vet oxå att just nu är det återigen väntan, denna gång på läkarbesöket på måndag. Det blir ju ingen röntgen då, fast jag tänker försöka propsa på i vart fall CT eller MR utifrån det onda benet, ryggen och sätesmuskeln, det kan ju indikera på spridning......De blodprover jag ska lämna kommer ju oxå att indikera på eventuella njurproblem och blodvärden. Ja ni ser jag är ju up to date som värsta läkarkandidaten!

Märker att jag ältar mycket sjukdom nu, istället för tillfrisknande, men i bearbetningsfasen är det ju så,så gilla läget och fortsätta reflektera över livet är högst på agendan för mig. Tur det finns några i min omgivning som fortfarande orkar höra tugget! Å orkar de inte mer så hoppas jag att de säger det!!

Och utöver allt skit önskar jag att det ska åska och regna inatt! Sen kan det bli fint och klar luft igen. Så det så/ Kramis