Nä just, idag fick jag vara med om ännu nåt nytt som faktiskt var obehagligt å läskigt. Som vi märkt pågår en värmebölja i vårt avlånga land, så även här i Glada Hudik. Jag har ALDRIG besvärats av värme snarare njutit i massor. I samband med denna skitsjukdom verkar dock läget vara annorlunda! Förmiddagen idag passade jag på att äta frulle ute på balkongen i skuggan, typ 23 grader runt kl nio. Sen fick jag ett trevligt och underhållande samtal och fick skrattkramp, tack Helen för det! Planen var ju sen att fräscha till mig för en tur på stan å en liten cykeltur. Tror ju det är bra med fysisk aktivitet! Sagt å gjort, slängde mig på cykeln o trampade glatt iväg. Mellanlandade på stan, hett som fan. Efter det tänkte jag cykla en tur, gick bra en stund men sen blev det inte trevligt. Tippar på det var runt 30 grader då,puh. Fick hugg i hjärtat, började må illa och svettades rejält!!! Vad göra!? Flåsa,Flåsa,stanna å vila men längtade ju efter vatten, å inte hade jag nå vatten... Som tur var var jag rätt nära mor å far så jag tog mig dit på skakiga ben och med lätt yrsel. Röck upp dörren å vad möts jag av i mitt något uppjagade tillstånd?? Jo tre elektriker i lägenheten vilka såg lätt chockade ut när en högröd,flämtande,tunnhårig kvinna med sälliknande kropp slänger sig i närmaste säng med skor å allt! Tur mamma är lugn, hon baddade min panna med isvatten och jag lugnade ner mig efter ett tag. Dock kan jag meddela att jag fortfarande känner mig skakis å undrar vad som hände med kroppen min...

Kanske var det vätskebrist i kombination med värmen och en rätt taskig fysik. Eller ytterligare nån biverkan av allt jag varit med om senaste halvåret. Kanske solsting..trots att jag inte suttit eller legat i solen idag? Hur som helst var det obehagligt å jag vill inte vara med om det igen, klappat!

Ser just att värmeböljan ska fortsätta så det innebär att jag håller mig i skuggan, dricker massor å avstår fysiska aktiviteter så länge. Blir ju underbart, räcker ju med sol å badförbud liksom! Tänkte åka på jobbet imorgon men efter dessa upplevelser idag törs jag inte utsätta mig för en tågresa just nu i hettan. Får bli en annan dag när det blir lite svalare ute och det känns som kroppen pallar!/Kram

Usch just nu är det slitigt på nå vis. Jag har en svacka, främst psykiskt å inte blir det bättre av det onda benet:-( Jag känner mig som om jag vältrar mig i självömkan och kan inte riktigt fokusera. Jag har förstås fortfarande siktet inställt på att bli 100% frisk, det finns ju inget annat. Men det är, i vart fall inte för mig,just nu så jävla lätt att komma dit. De fysiska symtomen gör ju att jag blir mer å mer övertygad att helvetet vaknat till liv och ånyo vräker ut sina tentakler i kroppen min! Att gå runt och leva i det här cancerträsket är ibland pest och pina. Tänk om jag måste gå igenom ytterligare behandling igen, fattar inte hur jag ska fixa det. Jag vet efter dessa månader att det är många som uppfattar mig som stark och mer än en gång har jag fått höra att jag ser ju så pigg ut!

Å visst vissa dagar är det så och det syns ju inte utanpå när man som jag å många med mig har den här sjukdomen. Jag är ju inte någon som gnäller i parti och minut heller. Jag kämpar på och försöker hålla mig ovanför ytan. Men det är inte mycket mer heller just nu. Jag skulle vilja göra saker och ta mig ut på lite skoj, men jag förmår inte riktigt. Å det är jobbigt och tråkigt. Men jag kommer ju åtminstone ut lite, men orkar inte vara med mycket folk nå länge så de små utflykterna är oftast raskt avklarade. Jag ogillar det eftersom jag i vanliga fall absolut inte varit folkskygg. Nä fy fasiken, det här jävla träsket äter upp mig och nu behöver jag hitta en liten väg till ny kraft och styrka, frågan är bara vart!?

Mitt hopp just nu står ju till att jag vid nästa läkarbesök förhoppningsvis får positiva besked. Jag ska till Örebro om en vecka, så därefter vet jag mer om vad jag har att förhålla mig till hoppas jag. Fram till dess får jag som vanligt ta det varsamt, kämpa med tålamodet som just nu är i gungning, kort som fan menar jag då!!

Ja nu så, vältrat mig lite i träsket då! Annars kan jag berätta att helgen varit ok. Haft besök och gäst över helgen, fick jag lite annat att tänka på, puh! Idag har vi dessutom firat min namnsdag med min hembakade ananaspaj. Å jag fick ett underbart fint halsband som en present för jag kämpar så bra i ccancerträsket! Bär numera halsbandet närmast hjärtat<3. Nu får jag hoppas att ni alla får en bra vecka och att ni får njuta lite till av den vackra sommaren som pågår just nu/ Kram

Då var det som sagt dax idag att återknyta kontakten med Onkologmottagningen i Örebro. Det är väl vida känt att när jag håller på med de kontakterna kan ju allt hända! Hoppade ju upp tidigt eftersom jag tänkte det är alltid bra att starta tidigt eftersom det brukar vara en viss fördröjning i kontakt med sjukvården och landstinget. Jo jo det visade sig snabbt att jag var fel ute, det var telefontid först kl. 13.00 Där fick jag typ;-) Fick ägna förmiddagen åt lite andra sysslor och fortsätta släpa runt på benet. Men efter lunch ringde jag och naturligtvis röstsvar och en hel del såna knapptryck, ska det vara så jävla svårt att få prata med en levande människa!?!? Ibland blir det liksom för sterilt;-) Hur som helst, de ringde upp mig på utsatt tid och jag beskrev min dagsform, mina funderingar på återbesök och mitt knas ben. Ja inte fanns det ngn remiss för röntgen och inte heller för återbesök..oväntat:-( men sköterskan skulle kolla upp det liksom hon skulle kolla upp mitt ben! Så kontentan av det blir som vanligt, dvs vänta och sitt lugnt i båten Lotta! Men hur lätt är det när jag ibland är spänd som en fiolsträng och otålig till max?? Ja nu är det bara att vänta, fick dock löftet att de hör av sig imorgon. Klappat!

Sen vill jag berätta att mitt hår fortsätter växa i rasande fart, enligt min bedömning då. Jag blev superlycklig för att för första gången sen mars kan jag, om jag anstränger mig lite, kamma håret och t o m använda ett uns hårvax! Om ni bara kunde förstå den känslan!!! Det gör mig i vart fall jätteglad och lättar upp i den här svackan jag trampar runt i. Tänk, vilka omvärderingar jag gör i det här cancerträsket och vad jag lär mig nya saker och att uppskatta det lilla i livet. Och apropå att lära mig nya saker. Efter att ha haft lite kontakt i gruppen cancertjejer har jag lärt mig idag att det finns nåt som kallas cytohjärna. De ni...innebär alltså cytostatikahjärna! Å det är att det finns mycket som talar för att efter en eller flera cytostatikabehandlingar kan hjärnan drabbas av kognitiva störningar och vi cancersjuka kan därigenom få minnesförluster och blackouts....ytterligare en skit biverkan:-( Jag vet då inte om jag drabbats av det, men jag håller alla mina tummar å tår att jag skonas från det! Det är nog för mig nu, så det så. Nu önskar jag er en fin sommarkväll i solens tecken/ Kram

Att få en cancerdiagnos är ju typ som att få en, lindrigt sagt,käftsmäll! Cancersjukdomen vänder ju verkligen upp å ner på hela ens värld. Det allra mesta med att vara i cancerträsket är ju djävulskt jobbigt,tråkigt,plågsamt, tärande och fullt av svåra tuffa besked. För att inte tala om till viss del, plågsamma behandlingar som bidrar till svåra biverkningar,synliga som osynliga. Å så en rejält lång sjukskrivning på det. Allt detta tär naturligtvis på mina krafter och det här att näst intill ständigt vara i väntans tider kan ju göra mig galen! Svävar i ovisshet, kroppen ger ifrån sig signaler som jag inte vet hur jag ska tolka. Olika symtom kommer å går. Just nu har jag åter igen mest ont i vänster Ben, vet att jag förut trodde att jag hade cancer i benet....nu börjar jag tro det igen. Sjukvården påstår att det är biverkningar av det starka cellgiftet jag fick från början, kanske i kombination med biverkningar av den externa strålningen. Hm jag vet inte det jag, börjar tro att det är något annat och då naturligtvis något betydligt allvarligare som jag inte absolut inte,vill veta av!!

Jag har ju för mycket tid över och för mycket tid att tänka och känna, å ibland blir det för mycket liksom. Vill ju bara att skiten ska försvinna å lämna mig ifred! Och det enda sättet att stilla den här oron som kommer å går torde ju vara att få komma på en behandlingskontroll och få göra den berömda röntgen undersökningen där de sprutar in de självlysande isotoperna igen. Mitt hopp står ju till att kallelsen ska komma men det är tvärtyst från sjukvården. Jag är frustrerad och irriterad över att inget händer:-( anade iofs att det skulle bli stiltje över sommaren men de utgav ju sig för att de skulle kalla mig inom 4-6 veckor å idag är det fem veckor sen jag avslutade planerad och förhoppningsvis effektiv behandling. Nu tryter dock tålamodet rejält och jag känner mig orolig, lite gnällig och sårbar. Fuck jävla jävla cancer!! Imorgon tänker jag i vart fall ringa Onkologen i Örebro och beskriva mitt onda ben mm får jag se vad de kommer med för klokt.....God kväll/ Kram

Precis så är det för mig! Vissa dagar värker höfter och ben som om jag typ bestigit ett berg. Känner att om det inte vore för det skulle jag vara rätt ok nu. Det onda från tumörområdet som jag förnimmade härom veckan lyser i vart fall med sin frånvaro. Det tar jag som nåt positivt! Men det här stela i benen fortsätter och påverkar mig ibland för mycket. Jag har ju som ni vet införskaffat VitaPro men ingen effekt än. Lugn å fin förstås det tar sin tid. Jo jo men hur länge då!? Läser jag inlägg på sidan för cancertjejer får jag nog räkna med att detta kommer sitta i en lång tid. Å då undrar jag ju, när ska jag kunna jobba igen? Går ju för fan inte att jobba med den här skitkroppen, kommer ju hålla typ 2 dagar sen får jag väl ligga i tre. Det spelar liksom ingen roll om jag står,sitter eller går, värken lever sitt eget liv,that's it!! Fan jag har liksom nog med att kämpa för livet och att ha en fungerande vardag utan nån skitvärk, så det så. Men förutom det så har jag det ganska bra!

Veckan har ju bjudit på ett strålande vackert väder och det är ju oxå typiskt, jag skall undvika sol å bad. Bad klarar jag mig utan men sol vill jag ha. Så som jag skrev härom dagen jag pressar inte i solen men försöker vara ute i den mån jag orkar och kan. Smygsolar lite typ;-) Så även om det varit riktigt varmt har jag ju överlevt å jag trodde iofs inget annat heller. Har oxå varit så pass lugn så jag plöjt tre böcker under veckan. Känner mig nöjd med det och har ytterligare en bunt att ta mig igenom till veckan. Blir bra det.

Idag har vi varit ut på den årliga trippen med familjen. Lite strandhugg och så några timmar på Skärså fiskeläger. Dock regnade det så vyerna var väl inte de vackraste. Men varmt och gott iallafall. Det är ju typiskt mig, åka till en utpräglad fiskrestaurang, eftersom jag inte äter fisk,haha;-) Naturligtvis hade de lite annat så jag fick äta mig mätt och kostade på efterrätt oxå. Fanns små hantverksbutiker där så ett fynd blev det allt. Nu inväntar jag VM final i fotbollen sen kommer jag sova gott när jag varit igång och fått massa frisk luft. Ny vecka kommer, utan några större planer. Det är en himla tur att jag kan ta dagen som den kommer ett tag till. Hoppas ni får en bra vecka och fortsatt fint och behagligt sommarväder!/ Kram

Gissa om jag blev glad igår!? Surfade lite sådär planlöst och vips hittade jag en grupp vid namn cancertjejer. Ansökte och blev antagen, Yeah! Här vimlar det av cancersjuka, före,under och efter behandling. Vilka kämpar och överlevare. Jag blev positivt överraskad och varm i hjärtat. Kände mig välkommen och som jag äntligen hittat nånstans där vi alla är lika men ändå så olika. Tog inte lång stund så visade det sig att jag hade medsystrar väldigt nära, geografiskt oxå. Fick oxå tips om att vissa landsting erbjuder en vistelse på olika rehabiliteringshem efter avslutad behandling. Det ska jag forska vidare på! Det blir i vart fall ingen utlandsresa på ett tag eftersom jag har sol och badförbud:-( Jag får se framemot den typen av resa nästa vår förhoppningsvis! Så som ni förstår är det just nu lite jobbigt med värmen!

Jag har dock en strategi och den går ut på att jag varannan dag solar korta stunder å då bara ansikte å armar. Väl insmord i rekommenderad solfaktor dvs inget trams som ändå inte skyddar! Å så tänker jag på. Hur mycket jag solat genom åren, den katastrofala ökningen av malignt melanom å det vill jag ju undvika! Så då känns det bättre;-) Ser ju på sociala medier hetsen att bli solbränd svämmar över...jag har själv varit där så jag vet hur det funkar! Å så sommarhetsen av att hinna göra allt på semestern...å jag är i fasen av att vara tacksam för att jag varje dag kommer upp, orkar leva och få ha det stillsamt! Är glad att jag trivs hemma, inte är beroende av att hela tiden måsta ha nån sysselsättning. Tror baske mig mina bokstavskombinationer har stillat sig..Hm åtminstone nu;-) Så jag fortsätter ta det lugnt, gör små utflykter på hemmaplan och njuter av att för tillfället må rätt ok.

Det är benen som fortfarande är tröga:-( men nu har jag låtit mig inspireras av Niclas Wahlgren ni vet,funkar för mig VitaePro;-) så det ska testas. Kan ju inte bli sämre tänker jag!

Hur som helst hoppas jag ni har en fantastisk sommar och njuter av det ni tycker om och trivs med. Att ni inte dras med i den där semesterstressen som finns lite överallt! Själv firar jag faktiskt idag en månads behandlingsuppehåll. Gör mig stolt, än är jag på benen och för det mesta är livet mitt fantastiskt och det är det som betyder mest för mig!/ Kram

God förmiddag! Var några dagar sen jag bloggade så nu kände jag att det var dax för några rader. Jag startade ju bloggen främst för att ventilers och skriva av mig allt som händer å sker under min sjukdom. Ja ja jag vet att jag fortfarande är sjuk, men ibland jobbar jag hårt på att tänka att jag är frisk och att allt är som vanligt. Det är ju tyvärr så att jag lyckas inte riktigt ta mig förbi det där med sjukdom, biverkningar och ibland en del ångest som inte alltid är lätt att släpa runt på. Min ryggsäck är ju liksom full och jag vill och behöver inte mer skit nu! Vill komma till nivå tio på min må bra skala men vägen dit är fortfarande krokig och t om lite stenig och taggig:-( För dagen är nivån kanske sex el sju. Så det innebär att det är en bit kvar vilket kan göra mig frustrerad,förbannad och lite lessen.

Jag inser ju faktiskt att det man sa under behandlingsperioden, att när jag avslutar planerad behandling och kommer hem börjar nästa process. Å det stämmer himla bra. Jag känner själv att det är lite kvar innan kroppen och knoppen håller ihop och funkar tillfredsställande. Men samtidigt är det att kämpa på och se de små framstegen som nåt positivt. Det som varit påfrestande denna vecka var när jag i fredags märkte en förnimmelse av smärta i tumörområdet! Ni fattar va!?!? Då drog alla tankar igång..snabbt som ögat! Jaha nu så har den jäveln sovit klart och bestämt sig för att återuppstå. Vad gör jag?? Ringer nånstans, trycka i mig nåt smärtstillande och låtsas som det inte finns?? Nä det går ju inte. Så jag valde att distrahera mig med praktiska göromål och bestämde mig för att detta handlade om att kampen och cytostatikakriget måste få rasa ut! Det onda klingade av och det var ju långt ifrån så ont som det varit tidigare så något smärtstillande var inte aktuellt. Men det var ändå en pärs och en påminnelse om att än är jag inte i mål!

För övrigt har jag haft en bra vecka. Gäller ju att hitta på saker å få tiden att gå. Köpte mig ett bokpaket som jag börjat beta av. Har oxå hunnit med lite luncher på stan och ett arbetsplatsbesök som innefattade massa kramar och en fiskrik smörgåstårta. Men bara så ni vet, jag åt den iallafall. Sista dagarna har ju som ni säkert märkt,sommaren kommit till oss. Å även om jag inte ska vara i solen, i vart fall inte stillasittande, njuter jag på balkongen, delvis under parasollet. Tur jag har min lilla oas;-)

Igår deltog jag i Hudiks första Prideparad! Viktigt för mig att ta ställning och min övertygelse om människors lika värde och rätten för alla att älska vem och vad var och en själv vill! Blev en dag fylld med värme, många kramar och mycket kärlek! Mina ben å fötter uppskattar dock inte den där marschen från igår så idag är det benen i högläge och bara njuta av en fin sommardag och en god bok! Önskar er alla en fin fortsättning på sommaren/ Kram på er<3

Just precis så känns det idag. Min vana trogen dvs.full fart framåt försöker jag stå på framåt! Ni vet så där tuta å köra;-) Å vad händer då tror ni!? Jo då kroppen påminner mig, lite sådär elakt, nä nä Lotta,vi är inte redo att köra på full gas, växla ner och backa igen. Fatta hur tjatigt det kan vara. Det innebär ju oxå att jag får en hel del tid att tänka och känna efter hur jag mår,såväl invärtes som utvärtes! Och just idag mår jag rätt ok, bara ben och höfter som är stela! Jag tror ibland att jag blivit ledbruten,å det har jag ju på ett sätt förstås! Det vet vi ju vid det här laget, cellgiftsbehandling innebär ju bland annat taskig benmärg och krig ikroppen vissa stunder. Jag är tacksam att det inte är krig hela tiden!

Men fy fasiken, ibland är det,för mig så svårt så svårt att acceptera allt som följt med denna djävla skitsjukdom. Tankarna far ibland till att hur kommer det sig att just jag drabbats? Det betyder inte att jag tänker att någon annan skulle ha drabbats det betyder däremot att olika falla ödets lott:-( det kallas livet lixom! Alltså fortsätta tänka positivt, använda all tid till återhämtning och ta hand om mig så gott jag kan och förmår. Det är det som är det primära fortfarande. Å det går som ni förstår bättre vissa dagar. Hade ju lite jobbigt fred och lördag, sen vände det igen. Den här berg å dalbanan jag är i är ju så. Vissa dagar riktigt pigg å andra lite mindre pigg. Fast ingen ska tro att jag ger upp! Nä nä så länge jag inte vet nåt annat är jag fortsatt så frisk jag kan bli!

Igår var jag på stan och just då kände jag att det brände till i min hjärna! Jag ville skrika lite men naturligtvis gjorde jag inte det. Men så här är det, jag vill INTE ha min peruk å helst inte någon annan huvudbonad heller. Men ibland funderar jag på att sätta en post it lapp i pannan! Märkt med:jag har cancer och för att bli frisk offrade jag mitt hår,frågor på det?? Å jag tror inte jag inbillar mig att en del glor som de aldrig sett en människa med lite grått och vitt väldigt kort hår förut! Själv tycker jag ju att det börjar bli typ en liten liten frisyr! Å jag slutade ju bry mig för länge sen om detta hår. Det kommer ju tebaxs! Men som sagt en del tror väl jag är en Alien som hamnat fel;-)

Så nu fick jag gnälla lite! Det är jag inte särskilt bra på men det där var ju ett rätt bra försök,om jag får säga det själv! Ja ja Hur som helst för dagen har vi äntligen fått lite sommar i Hudik. Jag har haft lite brunch gäster och vi intog brunchen på balkongen. Riktigt härligt. Jag hängde förstås under parasollet men härligt att sitta ute å käka! Nu är det ju snart dax för middag och den kan jag oxå käka ute. Så välkommen sommar!/ Kram