2014-01-31

Så där då ska jag göra rtg två. Innebär att dricka en liter kontrastvätska på en timme. Funderar på vad det smakar, o kan meddela att det absolut inte smakade nåt. Tipsade de om att gärna tillsätta en smak, helst päron. Får min flaska och ett glas, varsågod liksom. Tar med mor till cafeterian, kaffe som tilltugg. Buketten ringer, mer blommor på gång. Har snart en blomstershop hemma! Efter en stund ringer de från gyn mottagningen, och meddelar att jag är välkommen på tisdag 4/2 09.30 Ta gärna med en anhörig säger damen i luren. Opps hjärtat i halsgropen igen. Det går ju så fort, jag hinner inte med och definitivt inte min hjärna. Mina tankar kring det är ju att de går fort för de ska hinna göra nåt innan de är kört eller så betyder det nåt skumt så jag ska tro att jag hinner få hjälp. Fan nojjorna underlättar ju inte nu! Jag fortsätter dricka börjar gå trögt och magen är full. 12.55 har jag ett glas kvar och vi återvänder t väntrummet. Får vänta och i rummet finns en tjej som är orolig inför sin undersökning. Vips tar jag fram mitt vanliga jag, stöttar, förklarar att rtg gör inte ont. Precis som jag helt plötsligt är världsvan i vården. Men hon blir lugn och vi skiljs liksom åt i samförstånd. Dags att gå in i rtg rummet. Hm vad hette det nu, jo skiktröntgen eller datortomografi, jag tror de är samma sak. Ny tant, snäll hon med, ligga på brits, behöver inte klä av mig, maskinen stor men ser ofarlig ut. Tanten ställer frågor, hummar lite sådär ni vet. Jo jo ytterligare en som redan vet det jag oxå vet...allvarligt sjuk, inte långt kvar blabla......så där ligger ner o maskinen drar igång. Känns ok och ofarligt till tanten ropar i högtalaren. Dax för kontrast igen nu via nålen i armen. När du får kontrasten blir du varm och kissnödig men det går över fort säger hon. Tjena, tvärhet och fruktansvärt kissnödig blev jag! Å så tvär illamående. Då knackar jag i maskinen å ropar jag mår illa. Lugn säger tanten två sekunder sen är d klart! Å det var det. Får spypåse men det hinner gå över och jag kan resa mig upp å pusta ut. Sådär ja two down å jag grejade det utan att flippa ut. Är stort för mig som knappt besökt ett sjukhus som patient å inte vet så mycket om allt detta. Även denna tants ansiktsuttryck försöker jag naturligtvis läsa av dock utan nån som helst framgång. Så jag lämnar rummet, hämtar mamma och se där jag kom ut från sjukhuset iallafall denna gång! Tankarna går till att jag haft en jobbig dag, nya upplevelser,nya situationer å konstant ångest som river i mig. Stolt över mig själv nu, om jag vill ha en chans till att leva lite till måste jag igenom detta, måste få veta hur illa det är,glad att mamma varit med. Mina älskade föräldrar, fasiken att de ska behöva utsättas för detta:-( jag vill ju inte det och nu gör jag detta ändå, sorry.....Resten av dagen är jag med de mina, äter gott, försöker koppla av, prata om annat. Tackar i tanken alla som visar sitt stöd på alla möjliga sätt,ingen av alla er kan bota mig. Men ni är så viktiga i min kamp och jag behöver er nu mer än nånsin. Lämna mig inte ifred!!!! Jag är samma Lotta även om jag drabbats av svår sjukdom. Glöm aldrig aldrig det/!Kram på er

2014-01-31

Idag var det dags. Ska ta mig igenom två undersökningar magnetröntgen och skiktröntgen. Har ju googlat å hört mig för ungefär hur det går till. Har fattat att det inte gör ont men min rädsla handlar ju om vad kommer de att hitta. Känslan säger ju att cancerhelvetet finns i hela min kropp, äter upp mig inifrån snabbt snabbt, snart finns ingen Lotta kvar!  Uppvaknandet sker runt sex, kroppen är ju inställd på att vakna 05.00 Idag är det ingen vanlig dag. Planen är att göra mig iordning, mamma ska med t sjukhuset, känns som alltid tryggt. Måste duscha, intalar mig att inget allvarligt händer just idag! Ska ta bort alla smycken så jag inte fastnar i magnetröntgen å vad händer då? En knopp t ett örhönge fastnar i hålet och jag får till slut peta m pincett. Blodet sprutar,och jag får bort den. Va fan inget går ju som jag tänkt, hade ju varit snyggt å kommit på sjukan med blodigt öra oxå, not! Åker t sjukhuset, ångest, hjärtklappning. Blir en tyst liten färd. Å när jag går in tänker jag, nu kommer jag aldrig mer ut igen:@ In på rtg, massa människor. Mor lugn å samlad, jag försöker med all min kraft vara lugn. Sitter ner å väntar, människor kommer å går. En del ser pigga ut, en del är gula å märkta av sjd. Jag känner mig i detta nu frisk utanpå! Får komma in i rtg rummet, klä av, luva på huvudet,behåll strumpor på! Tunneln jag ska in i ser inte såfarlig ut ändå, hör ljud som av fåglar fast jag tror det är nån maskin som låter! Beskriver minoro för den gulliga tanten som är sjuksyster, hon tar såväl hand om mig. Så, lägger mig ner, nål sätts i armen, hörlurar av grotesk storlek på huvudet och nån tung platta på magen. Nu rullar jag in, har en larmknapp i näven ifall att.. Då mina vänner märker jag ju att tunneln är öppen därbak.Hurra Då får jag ju lite utrymme och känns lite bättre. Sen drar maskinen igång, smäller, låter och jag fokuserar på andningen. Tar ungefär 30 min sen ut. Japp, det klarade jag! Sen kommer nojorna, försöker läsa av systerns ansiktsuttryck, jo jo jag fattar. Kroppen är full av djävulen och de får inte säga ett skit förstås.. Men jag vet ju ändå! Tackar för fint bemötande med fjärilarna i magen. Ok, one down. Nu får jag dra på mig kläderna och pusta innan nästa undersökningen efter lunch!

2014-01-30

Vaken! Ont och ont:-(  bestämmer att idag ska jag vara med mor å far. Broder ringer å då är jag igång, säger att något kanske börjar landa. Jag säger att jag fattar att döden lurar nån stans, å andra sidan Alla ska vi ju dö, frågan är bara när/hur!?! Sen ägnar jag mig åt praktiska saker och biter ihop. Tänk hur livet kan förändras och hur fort det kan förändras. Allt är fortfarande oklart. Jag vet här och nu att jag är allvarligt sjuk, och ska göra två undersökningar imorgon fredag och nästa vecka blir det återbesök hos överläkaren på gyn mottagningen. Då får jag veta hur nuvarande status är, vad kommer att ske mm. Ber till nån högre makt att det inte är helt slut! Känner djup tacksamhet inför alla omkring mig, Alla som hörs av, blommor kommer ju varje dag, allt det kan ju inte hjälpa mig att få bort djävulen i kroppen men det kan hjälpa att peppa mig, massa hurra rop, stärka min egen vilja. Fan, detta är overkligt och kaotiskt och förmodligen gäller det inte mig....nån har förväxlat mig med någon annan...eller hur??

2014-01-29

Vaknar 07.00 med en otrevlig ångest i kroppen. Dricker stora koppar kaffe, vräker upp balkongdörrarna, måste ha luft! Pratar m mamma, gråter igen då. Sjukhuset ringer, nu ska jag få komma på magnetröntgen, funderar ju på vad är det, Hur går det till liksom? Jaha ska göra skiktröntgen oxå, det är helt nytt för mig det med. Ångesten pockar på, rädd, jag vill ju inte vara på den här resan. Och jag VET att jag inte kan trolla och att nu har jag absolut ingen kontroll på detta, svårt för mig som vill ha kontroll. Detta försvinner ju inte hur gärna jag än vill iaf inte utan nån form av behandling å kanske inte då heller! Kanske det är idag dödsängeln hämtar mig..... Väninnan levererar värmedyna, jag upplever att värme stillar det onda. Vi bestämmer att ta en promenad på em, sen semla och film. Jag har så svårt att fokusera här och nu. Går ut, känns gott m luft men stenknäppt att jag ska ha sällskap ut. Jag är van att sköta mig själv. Fan, nu blir jag knäpp, för två dagar sen jobbade jag å allt var som vanligt, nu är jag nåt slags kolli.. Känns extra jobbigt att be om hjälp, böja på nacken och ta emot all hjälp å stöd som finns på olika plan. Okey, tänka positivt, inte ge upp,vässa min vilja och min kända envishet. Hur det nu ska gå till när döden hänger runt hörnet!?!  Ja även dag två går och jag har levt en dag till! Tack för det.....