Cancer är ett laddat ord. Tänker efter hur jag brukade tänka när någon i omgivningen drabbats av denna djävulska falska sjukdom. Jag har nog oftast förknippat ordet med ond bråd död. Att de som drabbats snart skulle lämna jordelivet. Å mer än en gång har åtminstone inte jag förstått att han/hon varit sjuk. Ni vet det har inte synts utanpå. Jag har ju oxå levt i villfarelsen att man som cancersjuk magrar ur, bleknar ur och blir ibland som en skugga av sitt forna jag. Å nu sitter jag här själv med en cancerdiagnos och går min hittills tuffaste och viktigaste match i livet. Jag hade ju heller ingen aning, min kropp hade inte förändrats, eventuella symptom har mer eller mindre lyst med sin frånvaro hos mig. Jag har nu betydligt mer kunskap om cancersjukdomar, symptom, behandlingsformer, prognoser och förlopp, you name it!

När det gäller mig syns det inte heller utanpå, förutom avsaknad av hår,fast idag har ju en del avrakat huvud ändå så det i sig är ju inte synonymt med cancersjukdom, dessutom kan man ju faktiskt tappa håret av andra orsaker. Å det är ju inte cancern i sig om gör att många av oss tappar håret. Det är djävulsdrogerna som slår ut hårrötterna, det vet jag ju nu. Det andra attributet som gör att det utanpå syns att jag har en sjukdom är njurkatetern, fast den ser bara jag och vårdpersonalen. Den gör att jag känner mig sjuk, och den gör detta helvete än mer påtagligt:-( Å jag hoppas, hoppas att den åker väck snart men egentligen tror jag inte det, fast jag hoppas lite till. För er som inte vet hur den sitter så är det en liten liten tråd som går från njuren och hänger och slänger ner efter benet. Det är ju bara själva påsen som märks, den är lite svår att dölja under vissa kläder. Å det är ju inte så att den är fylld av litervis med urin utan det brukar röra sig om 50-100 ml/ Dag. Alltså inte tung att släpa på!

Förutom flint och en urinpåse tror jag inte nån skulle förstå att jag har en relativt långt gången cancersjukdom om man möter mig i nåt sammanhang. Idag har jag oxå funderat på kommande röntgen, tre dagar kvar, sen vet jag om cytostatikan givit någon form av resultat. Syftet med dessa tre behandlingar har ju inte handlat om att bli frisk i första hand, utan huvudsyftet har varit att få stopp på tillväxten och om möjligt krympa tumördjävulen för att det ska vara nån idé att köra igång med strålbehandling. Är den fortfarande som en apelsin kommer det att bli ännu svårare och tuffare än det varit hittills. Skräckscenariot är förstås att den har slungat iväg dottertumörer eller metastaser, då blir det väl någon annan behandling beroende på var de isåfall finns i kroppen. Det scenariot vill jag inte tänka på men när jag har ont lite varstans är det, åtminstone för mig, svårt att inte tänka tanken! Cancer är som sagt en hemsk sjukdom och det känns skrämmande för det mesta. Men jag försöker tänka att så länge det finns möjlighet att behandla finns hoppet kvar! Jag har ju inget annat val än att möta det som blir nu och hantera det. Så en sak och en dag i taget får hänga med ett tag till.

Tänkte avsluta dagens blogginlägg med att bjuda på lördagsgott. Vid det här laget tror jag ni följare har förstått att jag gillar att laga mat och för all del att äta mat. Idag har jag trixat ihop fetaostgratinerad kycklingfilé och till efterrätt en knäckig hallonpaj. Håll till godo!/ Kram