God morgon på er! Påsken börjar lida mot sitt slut och min resa mot delmål 2 kan ta sin början. Jag har i dagarna tre försökt vila mig i form. Hade påskmiddag här hemma och tack vare mina nära å kära blev det genomförbart trots smärtor i rygg och höft:-(typiskt va!? Lördagen blev den dag då kroppen protesterade mest och jag underlättade ju inte det. För eftersom jag inte stod ut med att vänta på att nån hjälpsam människa skulle komma släpade jag upp mina balkongmöbler från friggeboden själv! Det gick ju bra inledningsvis men på slutet kändes det högt osäkert om jag skulle ta mig och skitkroppen upp för trapporna MEN möblerna är på plats. Min pappa säger att jag är lika envis som min mamma, det SKA bara gå! Det är vår devis det,klappat och klart. Hur som helst det är gjort och ryggen har sen fått vila. Påskdagen ägnade jag mig åt tvättstugan och lite social samvaro. Har träffat mina syskonbarn och det ger energi. De pratar liksom inte om sjukdomen, utan är precis som vanligt och ibland rätt lika mig;-) Helt enkelt en bra påsk, en del sol men jag får ju inte sitta i den. Försöker iallafall vara ute och täcka kroppen i den mån det går. Jag undrar ändå lite varför jag inte ska exponera mig för sol, tänkte först att det är för att jag ätit kortison men det gör jag ju bara i direkt anslutning till cytostatikabehandlingen, Hm ska ta reda på bättre vilken relation jag ska ha till solen fortsättningsvis. Ytterligare nåt jag inte vet med andra ord!

Idag åker jag alltså till Örebro. Kampen mot djävulen ska ta nästa steg, jag ska fortsätta vandra i denna vårdapparat, gå och gå lixom. Jag tror jag är skapligt förberedd att utsätta mig för fortsatt behandling och jag har läst om strålbehandling, brachyterapi så jag har en ganska bra uppfattning om vad som ska ske. Det som oroar minst just nu är cytostatikabehandlingen, slipper jag bara dess biverkningar så mycket som möjligt så är den behandlingen lindrig. Det är ju så att cancer är en sjukdom som kräver mycket speciellt omhändertagande och många behandlingsinsatser annars är den dödlig och kvick och falsk och dum! Å min övertygelse att jag ska tillfriskna sakta men säkert finns kvar och vinner i längden. Tålamod, fokus och stå ut finns fortfarande inget annat. Det okända finns framför mig, i det liv jag har bakom mig är allt känt. Att bo på hotell sex veckor lockar inte men det är ju samma där, finns inget alternativ! Å det kommer att bli bra och dagarna kommer att gå. Förhoppningsvis med fina varma dagar och lite utflykter och shopping. Som vanligt en sak och en dag i taget så närmar jag mig målet/ Kram