Ja då så är rökavvänjningen igång. Fasiken, kommer inte bli lätt det här. Apropå att jag imorse oroade mig för att hamna i nåt beroendeträsk. Där är jag ju sen typ 30 år:-( och nu vet jag hur himla viktigt det är inför behandlingen och för hälsan övrigt oxå att ha friska celler. Lillemor säger att det finns bra preparat och jag tänker att jag försöker så gott jag kan, även om det är med små steg. Idag har jag rökt 12 cigaretter, tagit ett par snus, vilket ju inte smaka ett skit. Å så ett par piller på det. Funkar sådär men fortsätter imorgon. Kanske köper sån nikotinspray på måndag! Förutom att fokusera på rökningen har jag jag haft en lagom Dag. Pysslat lite hemma. Broder Fluff varit med mig, fixat mat, kollat på Mello och QX galan. Inte tänkt så mycket på det onda och svåra och jobbiga. Däremot fick jag vid middagstid ont och liksom kramp, då jag skulle ta värktabletterna, de tar jag ju typ var åttonde timme. Sagt och gjort, tog även en sån supp som det är morfin i, tror inte de är superstarka, men idag funkade de. Blev lite slö, sov lite sen kände jag mig lite knäpp;-) tyckte jag såg stingrockor i vardagsrummet och gapskrattade och tårarna sprutade samtidigt. Brorsan var ju här å såg lite brydd ut men det gick ju över efter en stund! Hm undra vad som hände i hjärnan!?! Ja Hur som helst det onda gick över och resten av kvällen smärtfri är mycket värt att ha kvalité. Nu snart krypa i säng, kolla tv och sen hoppas jag på sömn av godartad natur. Imorgon nya tag med rökningen, förbereda mig såväl mentalt som praktiskt inför resan t Örebro på måndag morgon. Så suss Gott ni med hörs vi förhoppningsvis imorgon/ Kram

God förmiddag! Somnade nog även om det blev sent inatt. Jag är förvisso en nattuggla och gillar ju att vara uppe sent men som jag skrivit tidigare är sömn än viktigare nu. Hur som helst känner mig lite vilsen idag. Nu funderar jag på det här med mediciner. Jag har ju inte ätit några mediciner förutom receptfria läkemedel i samband m förkylning o sånt. Nu har jag typ flera olika askar, det är inget som botar förstås! Handlar om smärtlindring. Men jag är rädd att hamna i nåt beroendeträsk....fast jag vet mycket väl att det blir jag ju inte över en dag. Testade en sån supp igår som ska vara kramplösande och lindrar muskelsmärta. Jag läser liksom FASS och läkemedelsboken innan jag tar något. Fokus brukar ligga på biverkningarna....ibland är jag ju knäpp. Jag har oxå förstått att det är viktigt att vara smärtfri, smärta tar ju än mer energi och den behöver jag till annat i denna situation. Å att kliva upp innebär att starta med långtidsverkande Alvedon och Ipren. Märkligt att de fungerar men bra förstås! Känns inte som superfarliga läkemedel så länge man inte överdoserar. Jag bestämmer mig nu att använda de mediciner jag har när jag behöver!

Förutom medicintanken är det idag dax att testa min egna plan för att dra ner på rökningen! Nästa utmaning och den blir förmodligen oxå tuff och svår. Planen är att röka max 15 cigg idag, avklippta modellen, kombinera med sån minisnus, om jag inte kräks då och så har broder levererat nån form av tablett som ska stilla nikotinsuget.  Bita ihop, försöka och mer kan jag inte göra. Ja tänk jag gillar ju utmaningar men inte dessa utmaningar som jag står mitt i nu! Kör mantrat igen, en dag i taget, en sak i sänder och det viktigaste först! Å det är JAG! Ha en bra lördag där ute;-) kram

Nu är det lördag 8/2 och klockan är typ 01.40 Det här är Dag elva sen mardrömmen/skräckfilmen startade. Dessutom första natten jag inte riktigt kommer t ro å sova. Fram till nu har jag ju sovit rätt ok, i förhållande till hur mycket jag brukar sova. Känner mig inte trött, kan ju bero på att jag inte gör så mycket på dagarna. Torsdag och fredag har ändå rullat på. Onsdagen var som ett svart hål och tung å lång. Hade sällskap delar av dagen och kvällen då, nya blommor kom den dagen. Blommorna står så vackert i mitt kök även om jag kan känna sorg när jag ser dem, eller rättare sagt över varför de finns hos mig.

Både torsdag och fredag har jag rört mig i sociala sammanhang. Ätit på restaurang, varit på bibblan och på mitt gamla jobb å hälsat på. Där finns flera som jag känner jag vill vara med lite grann och visa att jag är densamma utanpå. De stöttar mig i denna röra, tack för det! På fredag em ringer min telefon, en Glad röst säger Hej det är Helen från onkologen i Örebro. Oj oj nu gick hjärtat över t hög hastighet. Hur kul är det att få ett samtal från onkologen!?! Jag spänner öronen, koncentrerar mig å får veta följande: Vi har fått din remiss från Hudiksvalls sjukhus, kan du komma på måndag? Ja absolut svarar jag men frågar oxå, är det för att det är kort om tid för mig som allt går fort? Helen svarar nä vi vill ju att våra patienter ska få hjälp fort. Inte leva i ovisshet om vad som kommer att ske. Viktigt för er patienter att känna att det händer nåt. Hm jag köper det fast jag är tveksam! Ja så på måndag läggs jag in på avd 85 som finns i M huset. Får eget rum med tv;-) Provtagning och inskrivning på måndag, nån slags undersökning på tisdag, vilodag onsdag och ytterligare undersökning under narkos på torsdag. Jag får permis på onsdag om jag vill, va fan då? Jag är väl inte tvångsintagen??? Men jag säger inte det högt. Och sen åka hem och vänta på när någon slags behandling kan bli aktuellt. Denna väntan.....jobbigt, tråkigt och påfrestande. Men nu gäller det att jag mobiliserar kraft för detta, fokus framåt, kämpa, bita ihop, bryta ihop om så blir och ha hoppet levande. Inte ge upp, inte se och tänka negativt om de som sker nästa vecka. Det är ju nästa steg på denna resa och kamp mot djävulen som jag är i. Ska nu försöka ha en sån bra helg som möjligt och önskar er som följer mig detsamma. Nu dax att vila å förhoppningsvis sova. Å när jag vaknar hoppas jag solen skiner och fåglar kvittrar/ Kram Lotta

2014 -02-04

Då var det dax, återbesök på gynmottagningen för att få svar på vad och var djävulen egentligen håller hus i min kropp. Sover ok natten innan men morronen blir tuff å svart!  Ångest pockar på igen, ett tag tänker jag att jag avbokar besöket å låtsas som detta aldrig hänt. Hur skulle det bli då? Trycka på bakåtspola knappen och börja om från 28/1 och då skulle jag absolut välja en annan väg. Den här jävla vägen jag är på just nu passar liksom inte mig på nå vis..  Men naturligtvis tar jag mig i kragen, gör mig iordning och går runt runt i min lya i väntan på att min följeslagare kommer. Vi pratar lite ångest igen men nu far Vi. På plats en stund före, jag bestämmer att jag vill gå in själv t läkaren. Vännen får vänta utanför, så som vanligt, jag bestämmer;-) när vi sitter å väntar dyker doktor Mårten upp, han jag träffade sist. Småpratar med oss och ser väl i mina ögon inte allt för dyster ut! Hm vad betyder det!?! Vi konstaterar ju även att det springer minst tre snygga läkare i denna korridor!!

Nu så kommer dr Christine å hämtar mig. Jag förklarar att jag vill gå in själv och då säger hon: absolut Lise-Lotte Du bestämmer! Ljuva toner för mig.....På rummet sitter vi ner och hon börjar med att ta fram en tavla med ett underliv. Jag darrar, det är ju nu hon ska bekräfta det jag redan vet. Å det är ju att cancern finns i hela min kropp å dagarna är typ räknade. Fatta det är inte lätt att leva i alla dessa nojjor å fantasier! Då säger hon: Du har livmoderhalscancer...och det positiva här och nu är att den inte spridit sig till övriga delar av kroppen men den typ du har går tyvärr inte att operera. Jag fumlar lite å så säger jag; jamen jag måste i vart fall ha cancer i vänster Ben å höft eller hur? Nu ser hon lite skum ut men förklarar att de smärtorna beror på att djävulen påverkar den glatta muskulaturen och därför gör det ont! Hm undra om det är sant.....fast nu blev jag liksom lite lite lättad iaf, för stunden, men cancer är en lömsk sjukdom det vet jag ju. Fast just då blev jag glad!! Å det kan ingen ta ifrån mig. Sen beskriver hon var den sitter och hur den växer, inåt eller utåt, jag kommer inte ihåg faktiskt men hur som helst operation är inte aktuellt!

Och så går vi igenom vad som ska hända mig nu, vad det finns för behandling, om jag vill ha behandling? Va hallå, vadå, ingen väljer väl bort behandling!?! Fast så här i efterhand förstår jag att vissa inte orkar med ett sånt här besked och kanske inte heller med behandling. Respekt för dem! Men jag gör ju allt, tar emot allt oavsett att jag är så jävla rädd för sjukdomen,behandlingar, biverkningar, ja egentligen det mesta som är kopplat t sjukdom. Jag klarar ju inte ens att svälja en tablett. Men hur som jag ska överföras som patient t Örebro sjukhus där det finns specialistvård för bland annat min sjd. Alla minahandlingar, bilder mm går iväg idag och det brukar gå snabbt att få komma dit. Jag får också veta att om de på Örebro delar Christines diagnos och uppfattning, får jag först åka på ytterligare utredningar, därefter kan de bli aktuellt med behandling typ sex veckor. Behandlingen skulle då innebära strålning fem dagar fem dagar/v och cellgift 1 gång/v. Och av den behandlingen skulle jag inte tappa håret. Känns iofs oviktigt men ändå. Ja då vet jag nåt och är i rummet lugn. Får veta att det inte är aktuellt att jobba, sjukskriven t o m Maj månad.   Hur jag nu ska klara det, jag är ju arbetsnarkoman som bekant:-D. Och så mediciner för smärta och sömn, ytterligare en ny dimension för mig. Å så kommer jag på rökningen? Ingen säger nåt om det...skumt eller så tänker man att jag är vuxen å vet att det alltid är dåligt att röka för hälsan oavsett cancer el inte! Jag frågar, hon säger, inte idé att försöka tvärsluta nu. Det kan innebära kraftig abstinens, apati och depression. Inget som gynnar mig nu. Men du kan testa att klippaav en tredjedel av varje cigg som en början!!! Hm Hm tål att tänkas på i vart fall. Ja läkarbesöket lider mot sitt slut, jag känner mig lite mer hoppfull än när jag kom. Men jag är helt införstådd med att jag har en allvarlig å lömsk sjukdom och ingen vet hur det blir med allt. Men jag får iaf möjlighet att utredas för fortsatt vård och behandling. Viktigt steg i processen!

Efter sjukhusbesök,fikar vi, hämtar medicin, går på stan, käkar God lunch. Ringer mina föräldrar och bröder berättar om vad som sagts och vad nästa steg blir. Pustar ut sen i lyan och försöker tänka positivt och framåt. Tog oxå till mig vad läkaren sa nämligen att jag ska tänka idag och framåt,inte älta,inte skuldbelägga mig. Det förändrar absolut inget! Så då jobbar jag med det. Å konstaterar att tisdag 4/2 blev hur som helst en bra dag och lite andningshål iallt det jobbiga å fruktansvärda som är! Kram på er alla fina<3 

Som ni säkert vet så när man drabbas av sjukdom kommer det mängder av tips om vad jag ska göra, vad som är bra å mindre bra. Hur jag ska leva, vad jag ska tänka på och vad jag ska äta. De flesta råd är säkert bra och vettiga, men jag har ju inget för hokuspokus och såna alternativa behandlingsmetoder. Kanske hamnar jag där framledes. Just nu förlitar jag mig på svensk sjukvård och tar till mig av råd som framkommer på www.cancerfonden.se. En otroligt bra och saklig webbsida som jag upplever inte försöker försköna denna sjukdom och inte heller skrämmer mig. Vardguiden.se är också en informationsida där jag hittat bra information om vad som händer, Hur det fungerar med allt möjligt inom vår svenska sjukvård.  Utöver dessa sidor försöker jag undvika att googla på sjukfomen, blir för mycket fokus på att vara sjuk och jag jobbar på att ha fokus på att bli frisk!

Hur som helst ett tips som kommit till mig från en klok kvinna är att vattenkrasse kan ha en läkande effekt på cancerceller. Sagt och gjort, Vi har sökt denna krydda med ljus och lykta. Det har dock visat sig att i min stad finns det inte att köpa, i vart fall inte färdig i kruka. Jag har googlat utan större framgång, Vi har frågat runt på affärer. Och till slut hittade vi fröpåsar! Och sen kom jag på att jag har människor i min omgivning som gillar trädgård å växter och grejer.  Konsulterade därför Kringlan som numera har odlat i sitt växthus, om hon hunnit förstås! Jag ser framemot när hon med sina gröna fingrar odlar fram stora krukor med denna kanske läkande växt som jag sen kan trycka i mig med hull å hår. Funkar det inte så har jag i vart fall provat. Och jag och min brorsdotter har också odlat i ett litet miniväxthus och det hsr börjat gro. Bra terapi var det ju att fixa med det!

Lingon ska tydligen också kunna ha någon slags positiv effekt på sjukdom, började därför med lingondricka på tetra. Funkar ju att dricka t frukost. Å så vitaminer i brus form. Ska ju försöka bygga upp energidepåer inför den behandling som komma skall! Och utöver det ska jag ha fysisk aktivitet så promenad varje dag ingår i förberedelserna....osvsett väder och vind.

2014-01-31

Så där då ska jag göra rtg två. Innebär att dricka en liter kontrastvätska på en timme. Funderar på vad det smakar, o kan meddela att det absolut inte smakade nåt. Tipsade de om att gärna tillsätta en smak, helst päron. Får min flaska och ett glas, varsågod liksom. Tar med mor till cafeterian, kaffe som tilltugg. Buketten ringer, mer blommor på gång. Har snart en blomstershop hemma! Efter en stund ringer de från gyn mottagningen, och meddelar att jag är välkommen på tisdag 4/2 09.30 Ta gärna med en anhörig säger damen i luren. Opps hjärtat i halsgropen igen. Det går ju så fort, jag hinner inte med och definitivt inte min hjärna. Mina tankar kring det är ju att de går fort för de ska hinna göra nåt innan de är kört eller så betyder det nåt skumt så jag ska tro att jag hinner få hjälp. Fan nojjorna underlättar ju inte nu! Jag fortsätter dricka börjar gå trögt och magen är full. 12.55 har jag ett glas kvar och vi återvänder t väntrummet. Får vänta och i rummet finns en tjej som är orolig inför sin undersökning. Vips tar jag fram mitt vanliga jag, stöttar, förklarar att rtg gör inte ont. Precis som jag helt plötsligt är världsvan i vården. Men hon blir lugn och vi skiljs liksom åt i samförstånd. Dags att gå in i rtg rummet. Hm vad hette det nu, jo skiktröntgen eller datortomografi, jag tror de är samma sak. Ny tant, snäll hon med, ligga på brits, behöver inte klä av mig, maskinen stor men ser ofarlig ut. Tanten ställer frågor, hummar lite sådär ni vet. Jo jo ytterligare en som redan vet det jag oxå vet...allvarligt sjuk, inte långt kvar blabla......så där ligger ner o maskinen drar igång. Känns ok och ofarligt till tanten ropar i högtalaren. Dax för kontrast igen nu via nålen i armen. När du får kontrasten blir du varm och kissnödig men det går över fort säger hon. Tjena, tvärhet och fruktansvärt kissnödig blev jag! Å så tvär illamående. Då knackar jag i maskinen å ropar jag mår illa. Lugn säger tanten två sekunder sen är d klart! Å det var det. Får spypåse men det hinner gå över och jag kan resa mig upp å pusta ut. Sådär ja two down å jag grejade det utan att flippa ut. Är stort för mig som knappt besökt ett sjukhus som patient å inte vet så mycket om allt detta. Även denna tants ansiktsuttryck försöker jag naturligtvis läsa av dock utan nån som helst framgång. Så jag lämnar rummet, hämtar mamma och se där jag kom ut från sjukhuset iallafall denna gång! Tankarna går till att jag haft en jobbig dag, nya upplevelser,nya situationer å konstant ångest som river i mig. Stolt över mig själv nu, om jag vill ha en chans till att leva lite till måste jag igenom detta, måste få veta hur illa det är,glad att mamma varit med. Mina älskade föräldrar, fasiken att de ska behöva utsättas för detta:-( jag vill ju inte det och nu gör jag detta ändå, sorry.....Resten av dagen är jag med de mina, äter gott, försöker koppla av, prata om annat. Tackar i tanken alla som visar sitt stöd på alla möjliga sätt,ingen av alla er kan bota mig. Men ni är så viktiga i min kamp och jag behöver er nu mer än nånsin. Lämna mig inte ifred!!!! Jag är samma Lotta även om jag drabbats av svår sjukdom. Glöm aldrig aldrig det/!Kram på er

2014-01-31

Idag var det dags. Ska ta mig igenom två undersökningar magnetröntgen och skiktröntgen. Har ju googlat å hört mig för ungefär hur det går till. Har fattat att det inte gör ont men min rädsla handlar ju om vad kommer de att hitta. Känslan säger ju att cancerhelvetet finns i hela min kropp, äter upp mig inifrån snabbt snabbt, snart finns ingen Lotta kvar!  Uppvaknandet sker runt sex, kroppen är ju inställd på att vakna 05.00 Idag är det ingen vanlig dag. Planen är att göra mig iordning, mamma ska med t sjukhuset, känns som alltid tryggt. Måste duscha, intalar mig att inget allvarligt händer just idag! Ska ta bort alla smycken så jag inte fastnar i magnetröntgen å vad händer då? En knopp t ett örhönge fastnar i hålet och jag får till slut peta m pincett. Blodet sprutar,och jag får bort den. Va fan inget går ju som jag tänkt, hade ju varit snyggt å kommit på sjukan med blodigt öra oxå, not! Åker t sjukhuset, ångest, hjärtklappning. Blir en tyst liten färd. Å när jag går in tänker jag, nu kommer jag aldrig mer ut igen:@ In på rtg, massa människor. Mor lugn å samlad, jag försöker med all min kraft vara lugn. Sitter ner å väntar, människor kommer å går. En del ser pigga ut, en del är gula å märkta av sjd. Jag känner mig i detta nu frisk utanpå! Får komma in i rtg rummet, klä av, luva på huvudet,behåll strumpor på! Tunneln jag ska in i ser inte såfarlig ut ändå, hör ljud som av fåglar fast jag tror det är nån maskin som låter! Beskriver minoro för den gulliga tanten som är sjuksyster, hon tar såväl hand om mig. Så, lägger mig ner, nål sätts i armen, hörlurar av grotesk storlek på huvudet och nån tung platta på magen. Nu rullar jag in, har en larmknapp i näven ifall att.. Då mina vänner märker jag ju att tunneln är öppen därbak.Hurra Då får jag ju lite utrymme och känns lite bättre. Sen drar maskinen igång, smäller, låter och jag fokuserar på andningen. Tar ungefär 30 min sen ut. Japp, det klarade jag! Sen kommer nojorna, försöker läsa av systerns ansiktsuttryck, jo jo jag fattar. Kroppen är full av djävulen och de får inte säga ett skit förstås.. Men jag vet ju ändå! Tackar för fint bemötande med fjärilarna i magen. Ok, one down. Nu får jag dra på mig kläderna och pusta innan nästa undersökningen efter lunch!

2014-01-30

Vaken! Ont och ont:-(  bestämmer att idag ska jag vara med mor å far. Broder ringer å då är jag igång, säger att något kanske börjar landa. Jag säger att jag fattar att döden lurar nån stans, å andra sidan Alla ska vi ju dö, frågan är bara när/hur!?! Sen ägnar jag mig åt praktiska saker och biter ihop. Tänk hur livet kan förändras och hur fort det kan förändras. Allt är fortfarande oklart. Jag vet här och nu att jag är allvarligt sjuk, och ska göra två undersökningar imorgon fredag och nästa vecka blir det återbesök hos överläkaren på gyn mottagningen. Då får jag veta hur nuvarande status är, vad kommer att ske mm. Ber till nån högre makt att det inte är helt slut! Känner djup tacksamhet inför alla omkring mig, Alla som hörs av, blommor kommer ju varje dag, allt det kan ju inte hjälpa mig att få bort djävulen i kroppen men det kan hjälpa att peppa mig, massa hurra rop, stärka min egen vilja. Fan, detta är overkligt och kaotiskt och förmodligen gäller det inte mig....nån har förväxlat mig med någon annan...eller hur??