2014-01-29

Vaknar 07.00 med en otrevlig ångest i kroppen. Dricker stora koppar kaffe, vräker upp balkongdörrarna, måste ha luft! Pratar m mamma, gråter igen då. Sjukhuset ringer, nu ska jag få komma på magnetröntgen, funderar ju på vad är det, Hur går det till liksom? Jaha ska göra skiktröntgen oxå, det är helt nytt för mig det med. Ångesten pockar på, rädd, jag vill ju inte vara på den här resan. Och jag VET att jag inte kan trolla och att nu har jag absolut ingen kontroll på detta, svårt för mig som vill ha kontroll. Detta försvinner ju inte hur gärna jag än vill iaf inte utan nån form av behandling å kanske inte då heller! Kanske det är idag dödsängeln hämtar mig..... Väninnan levererar värmedyna, jag upplever att värme stillar det onda. Vi bestämmer att ta en promenad på em, sen semla och film. Jag har så svårt att fokusera här och nu. Går ut, känns gott m luft men stenknäppt att jag ska ha sällskap ut. Jag är van att sköta mig själv. Fan, nu blir jag knäpp, för två dagar sen jobbade jag å allt var som vanligt, nu är jag nåt slags kolli.. Känns extra jobbigt att be om hjälp, böja på nacken och ta emot all hjälp å stöd som finns på olika plan. Okey, tänka positivt, inte ge upp,vässa min vilja och min kända envishet. Hur det nu ska gå till när döden hänger runt hörnet!?!  Ja även dag två går och jag har levt en dag till! Tack för det.....

2014-01-28

Lämnar sjukhuset ringer min älskade mamma så fort det bara går. Vill ju hem, stänga min dörr och spola tillbaka tiden till igår. Kastar mig t apoteket för att hämta nån medicin, vem vill ha det nu!?! Jag ska ju ändå dö, det är ju bara så. Mitt förnuft vet ju att vi alla ska dö, men ändå. Kaos, ångest och panik! Ringer runt t de viktigaste när jag typ raglat hem! Storm ute å jag går m oknäppt jacka å håret på ända. Än mer panik. Min bästa vän kommer, tack för hon finns, nu mer än nånsin. Jag ligger nu ner vrider mig av ångest. Berättar förmodligen något osammanhängande om dagens besked. Tankar far, far. Ringer min chef, en trygghet han med,tårar kommer tårar går. Chatt med god vän/kollega sen pratar vi över telefon. Mor och far kommer bleka å oroliga. Jag säger detta jävla skit, jag jobbade ju igår faan det är overkligt!!!! Vill inte dö imorgon. Sen tystnad, stillhet och ensam en stund. Vännen kommer åter med mat, blä jag vill ju inte äta! Vill försvinna och starta om igen. Telefon ringer, sms från flera håll. Min vän Johan ringer, ska jag komma? Men va fan han är ju långt bort å han har annat att tänka på, känns skönt att vi pratat iaf! 

Äter maten, jag vet ju att mat måste jag ha! Nu får väninnan åka hem, jag vill vara ensam med min ångest. Drar på mig min älskade grodrock, tar Ipren mot smärtan samtidigt som jag funderar på om jag på nåt sätt kan ställa mig bredvid min egen kropp!?! Verkar dock inte så. Storebror kommer med paket, en skrivbok å en låda skumbananer. Älskade bror, Du vet att lillasyster älskar skumgodis å att skriva. Vi pratar, låter och gråter och bara är i stunden.

Nu är det kväll, funderar på om jag törs sova, kanske vaknar jag aldrig mer? Lägger mig ändå,utmattad, förvirrad men tror jag somnar i allafall!

2014-01-28

Detta är första dagen på resten av mitt liv. En dag som startade tidigt med anledning av smärtor i de nedre regionerna. Planen var ju att åka på utbildning i tre dagar men ack va jag bedrog mig. Ställde in dagens resa och ringer gyn mottagningen. Får en tid samma dag 09.30 Tänker att nu är det dax, den smärta som kommit och gått sista tiden ska jag få hjälp med och allt blir bra igen. Stegar iväg t sjukhuset,samtidigt som ångest pockar på! Får först lämna blodtryck, skyhögt!!!!! Paniken stiger, va är detta?!? Träffar sen dr Mårten,lugn, varm och saklig i sin framtoning. Jag pratar, förklarar mina symtom. Kryper i princip upp i gynstolen, darrar lätt på läppen. Doktorn låter, i mina öron allvarligare och allvarligare. Å så kommer det: Du har sannolikt cancer som spridit sig i kroppen.........Poff! Världen stannar, tårar rinner och jag tänker, jaha då var det kört! Adjö livet och Hej döden! Kommer in en ytterligare figur i operationskläder och mumlar. Va fan Hur fort gick det?????? Jag kämpar med andningen, titta i taket, låtsas lite att det inte är mig det handlar om............

På med kläderna, blöder, sen får jag veta, livmoderhalscancer m eventuell spridning och det går inte att operera.......Hm för sent, för sent..Jag MÅSTE ut!!!! De babblar på om kommande undersökningar, lämnar prover och blodtrycket mäts på nytt. Går ut med vetskapen, i min hjärna, att jag säkert är död imorgon!

Efter att i sju dygn varit i ett svart hål och känslostormar svallat på alla håll har jag bestämt mig för många olika saker och helt ställt om mitt fokus! Att skriva och dela med mig av den resa jag precis påbörjat tänker jag ska bli ytterligare en ventil för mig! Till er som känner mig vill jag säga, välkommen in och häng med på min både yttre och inre resa som jag just påbörjat/ Kram på er/ Lotta