Då så har jag besökt Jonnys hairteam idag på morronkvisten, testat olika peruker och färger! Jag kan säga att när jag satt där blev även detta verkligt. Jag tappar allt mer av håret och typiskt nog är det de färgade som försvinner först o det gråa är kvar....nu låter jag fåfäng! Å det är jag inte men att tappa en del av mig liksom gör ont och känns tufft. Jag vet att det kommer tebaxs men ändå:-( nu ska jag överväga att raka av mig det jag har kvar. Är jobbigt att få tussar i handen och det funkar inte längre att använda mina fina hårvårdsprodukter. Snart kommer ju min nya fina mössa som min vän Annika fixat så då kan jag ju ha den hela tiden. Vi vet ju att det finns en hel del,visserligen främst det yngre gardet, som har mössa förmodligen 24 timmar om dygnet. Så vad fasiken jag har ju bestämt att fortsätta ha öppet sinne, våga göra annorlunda. Så får det bli! Efter perukbesöket drog jag vidare till Gävle, till mitt jobb. Lite pirrigt, inte varit dit sen jag blev sjuk dvs fem veckor. Men det blev så jäkla bra! Emottagen med öppna armar och stora och många kramar. Jag är stolt, rörd och djupt tacksam att jag känner dessa fina människor<3 å det gör ont i hjärtat när jag tänker på att det kan dröja länge innan jag är på plats igen! Fast jag kommer under de perioder jag förhoppningsvis mår ok att åka ner bara för att få vara i min vanliga trygga miljö. Var så säker! Fina Siv hade gjort äkta pannacotta! Tack Siv, Du är ju guld värd. Ska fundera på vad jag vill ha nästa gång;-) Hade i vart fall en bra dag och jag tänker att det var viktigt för mig och viktigt för mitt arbetslag att vi träffades. Å så gapade jag ju lite, vilket de helt plötsligt uppskattade;-) nästa gång tänker jag att vi spelar in kan gänget knäppa på när de saknar min ljuva stämma. Hemresan gick per bil med två kollegor en rätt ny och en rätt rutinerad kvinna. Blev också hemtamt och bekvämt. Passade ju på att ringa, min chef oxå. Tänkte så han märker att jag står på benen och dirigerar lite sådär.....jag vill ju vara en del av verksamheten även om jag är sjuk och ska tänka på mig själv. Men verkligheten är ju kvar,jag är kvar och jag mår bra av lite lagom kontakt på mina villkor. Klappat! Nu har jag fyllt på med käk, vätska och semla. Börjar förbereda mig för morgondagen. Då är det dax, fem sex timmar i sjukhussäng med cytostatikan som ska in och knocka djävulen! Håller tummar å tår att det går bra, att djävulen får sig en rejäl törn och att jag INTE får samma helvete efteråt som sist. Hoppas på det! Min mamma kommer att vara med. Vi har bestämt att det är viktigt! Å så får jag lite gott sällskap<3 På återseende/kram